Patientdatautredningen lade den gångna veckan fram sitt huvudbetänkande med förslag rörande användning av IT i sjukvården. Bland annat föreslås att sjukvårdshuvudmännen och privata vårdgivare på frivillig väg ska få bygga upp datoriserade, sammanhållna patientjournaler för varje patient.
Datajournalen ska kunna följa en patient genom olika vårdkedjor och vårdprocesser. Tanken är att möjliggöra både en ökad patientsäkerhet och ett starkt integritetsskydd. Patienten ges därför ett inflytande när det gäller andra vårdgivares möjlighet att få tillgång till uppgifter.

Det mesta i utredningens förslag är väl genomtänkt och i linje med Läkarförbundets IT-politik. I ett par avseenden har man dock underskattat de negativa följder som kan uppstå när patienter begär att vissa uppgifter spärras för åtkomst av andra vårdgivare.
Detta gäller särskilt möjligheten för föräldrar att spärra uppgifter om sitt barn som kunde ha föranlett vårdpersonal att göra anmälan till sociala myndigheter.
Det är inte heller till gagn för en patient om en spärrad uppgift inte kan öppnas i akuta lägen när patientens liv är i fara eller det finns risk för allvarlig invaliditet. För att kunna utföra räddande insatser inom akutverksamheten kan sådana uppgifter vara av livsavgörande värde.

Direkt oklokt är också utredningens förslag att journaler inte behöver sparas längre än tre år efter sista anteckningen. Såväl vårdkvalitet och forskning som patienters möjlighet att utkräva skadestånd är beroende av att journalerna sparas i minst tio år.
Om dessa kritiska synpunkter är såväl Läkarförbundet som Sveriges Kommuner och Landsting ense, och vi har därför avgett ett gemensamt särskilt yttrande till betänkandet. Detta yttrande bör väga tungt i det fortsatta arbetet med utredningens förslag.