Kvinnornas andel av den medicinska forskarkåren är stor vid basen men sjunker snabbt högre upp i hierarkin. Över hälften av dagens forskarstuderande är kvinnor, men mindre än 20 procent av kvinnliga forskare avancerar till professor. Förhållandena är likartade i andra i-länder, och de skillnader som finns tycks ha samband med läkaryrkets status. Länder i forna östblocket med svåra arbetsvillkor och låga löner har den högsta kvoten kvinnliga professorer – elituniversitet som Harvard har relativt få.
När Harvards förre rektor Larry Summers deklarerade att den låga andelen kvinnor bland naturvetare i ledande ställning kunde förklaras av biologiska könsskillnader väckte uttalandet stor uppståndelse. Flera kända utvecklingsbiologer, bl a Peter Lawrence (PloS Biol 2006;41: e19) gav dock Summers stöd. Det finns forskning som talar för att kvinnor som grupp har mer fallenhet för humanistiska än för teknisk-matematiska ämnen.
Det faktum att det finns medfödda biologiska skillnader i kognition är dock knappast ett argument mot att det finns en strukturell diskriminering. Att antalet sökande till naturvetenskaplig forskning är litet talar för ett ointresse, att få går vidare väcker misstanke om att kvinnor med fallenhet för ämnet inte kan avancera på lika villkor.
Avancemang hänger ofta på hur forskarsamhällets »grindvakter«, expertgranskarna, bedömer de ansökningar om forskningsanslag och tjänster som ligger till grund för den framtida forskningskarriären.
Manliga granskare bedömer omedvetet ansökningar från män mer positivt än ansökningar från kvinnor. Detta går dock att påverka om granskarna görs uppmärksamma på förhållandet, och tendensen minskar i blandade expertgrupper. Intressant nog bedömer även kvinnliga granskare ansökningar från kvinnor med mer kritiska ögon – och tycks vara lika omedvetna om detta.
