När Ädel- och psykiatrireformerna genomfördes 1992–94 var ett av huvudmotiven att samla sociala och medicinska insatser under en och samma huvudman. Reformen präglades också av målet att ersätta institutionsboendet med hemtjänst och sjuksköterskeledd vård i särskilda boenden. Landstingen ansågs under lång tid ha medikaliserat åldrandet, och läkarledningen av sjukhemmen bedömdes inte längre nödvändig.
Övergången skedde samtidigt som landstingens primärvård utsattes för stora besparingskrav. I gråzonen mellan landstingens ansvar och kommunernas ansvar drabbades då hemsjukvården svårt. Successivt har därefter behovet av ökad läkarmedverkan i äldrevården lyfts fram.
Kommuner, primärvård och sjukhusvård har gradvis utvecklat former för samverkan som ser olika ut på olika håll. Denna samverkan är komplex, och inte enbart beroende av tex huvudmannaskapsgränser utan även av människors professionella strävan att åstadkomma en bättre vård för de äldre.
Utvecklingen visar dock att kommuner och landsting inte tillräckligt byggt ut samverkansformerna. Problembilden för de äldsta och de funktionshindrade som behöver vård i hemmet kvarstår på många håll.
För att förbättra hemsjukvården och öka läkarmedverkan har Socialdepartementet nu föreslagit att kommunerna, i en sammanhållen hemvård, även ska ansvara för de medicinska insatserna upp till och med sjuksköterskenivå i det ordinära boendet. Om landstingen inte tillgodoser behovet av läkarinsatser ges kommunerna rätt att själva anlita läkare och i efterhand debitera landstinget.
Läkarförbundet tillstyrker förslaget men anser att det behöver tas ytterligare steg. Förbundet menar att i de fall patienter bedöms ha varaktiga, eventuellt livsvariga, behov av läkarinsatser i hemmet ska kommunerna även ha finansieringsansvaret för läkarinsatserna. Risken är annars stor att dagens problem med bristande läkarmedverkan i hemsjukvården kommer att bestå.
Bedömningen av vilka patienter som berörs görs av patientansvarig läkare efter samråd med kommunens biståndshandläggare. Personer med tillfälliga behov av läkarbesök i hemmet ska precis som idag få sina behov tillgodosedda av landstingens primärvård. Med ett direkt ansvar för att finansiera läkarinsatserna för en viss patientgrupp kommer kommunerna att upphandla och skriva avtal med ortens allmänläkare och andra specialister.
Enligt förbundets bedömning kommer kommunerna endast i undantagsfall att välja att anställa egna läkare. Ansvaret för dessa läkarinsatser bör, anser förbundet, ligga på en »kommunal chefsläkare«. Kommunernas betalningsansvar bör upphöra först när patienten läggs in på sjukhus.
För att genomföra reformen behövs både en skatteväxling och ett nytt statsbidrag. Statsbidraget behövs för att ge kommunerna kostnadstäckning för vården av äldre och psykiskt funktionshindrade med särskilt stort behov av »öppen« läkarvård.
När kommunerna får ansvaret för vården i det ordinära boendet kommer vi att få stopp på de senaste årens neddragning av antalet platser i särskilda boenden. Detta har nämligen varit ett av de vanligaste sätten för kommunerna att spara pengar och samtidigt övervältra kostnaderna på landstingens hemsjukvård.
Läkarförbundet menar att varje enhet för särskilt boende behöver en läkare med speciellt ansvar för handledning och samordning av de medicinska insatserna. Geriatrikerna måste här framhållas som en självklar resurs – de ska fungera i nära samverkan med familjeläkaren i vården av äldre.
Förbundet vill även framhålla vikten av psykiatrisk äldrevårdskompetens. Alla aktörer inom äldrevården måste ha en nära samverkan med både den geriatriska och psykiatriska specialiteten.
