Ställningen som Chief Medical Officer (i USA Surgeon General) innebär att man är regeringens specielle medicinske rådgivare och talesman i folkhälsofrågor. I Storbritannien är man även den medicinska professionens främste representant i frågor rörande yrkesskicklighet och etik.
Att som i anglosaxiska länder låta en läkare med anknytning till regeringen, och inte en anonym myndighet, stå för hälsoråd till allmänheten är medialt effektivt. En färgstark Surgeon General som Everett Koop kunde framgångsrikt skapa en opinion för att få passiv rökning erkänd som en hälsofara.
Storbritanniens Chief Medical Officer, Liam Donaldson, kan också medier. Hans förmåga att förklara komplexa samband på ett lika konkret som begripligt sätt är imponerande, och den talangen kommer att behövas för att få brittiska läkarkåren att acceptera förslaget om en återkommande recertifiering.
Piloter, ingenjörer på kärnkraftverk och andra grupper med ansvar för andras liv får gå igenom återkommande hälso- och lämplighetskontroller. Varför inte även läkare? undrar Donaldson, som vill se recertifieringen som ett sätt att identifiera de läkare som behöver stöd och träning för att behandla sina patienter på bästa sätt.
Att frågan om recertifiering blivit aktuell beror på de skandaler som de senaste åren skakat den engelska läkarkåren. Det handlar om diskutabla operationer, organbanker utan tillstånd, kända professorers huvudlösa uttalanden och inte minst fallet Harold Shipman, den på ytan sympatiske allmänläkaren som tog livet av uppemot 200 patienter.
Det är lätt att inse att recertifiering är ett rött skynke för läkarkåren, och åsikterna om vad ett sådant system egentligen kan ge går också vitt isär (The path to safer patients. BMJ 2006;
333:906-11).
