Att hejda fetmaepidemin i Europa var temat för WHOs nyligen avslutade ministerkonferens. Frågan om enigheten rörande problemets allvar kommer att leda till konkreta resultat på sikt tas upp i en kritisk ledare i BMJ (2006;333:1081).
Delegaterna från 53 nationer kunde ena sig kring en handlingsplan om hur man skall kunna bromsa – och i slutändan vända – den trend som man numera kallar för »fetmapandemin«.
De åtgärder som föreslås är okontroversiella. Man skall understödja amning, minska salt, socker och fettinnehållet i livsmedel, satsa på bättre skolmat och uppmuntra fysisk aktivitet genom att planera städer för gående och cyklister i stället för biltrafik. Om dessa kända råd räcker för att nu hejda en utveckling som pågått oroande länge är mer oklart.
Stora delar av det elvapunktersprogram som rent praktiskt skall vägleda Europa mot en magrare framtid handlar om samverkan mellan alla samhällsinstanser. Vikten av hälsosamma matvanor och livsstil skall beaktas vid samhällsplanering på alla nivåer. Barn och ungdomar skall skyddas mot annonser för överviktsskapande födoämnen, och livsmedels- och läskindustrin ges ekonomiska incitament för att göra mer hälsosamma produkter. Politiska ledare måste visa vilja och engagemang för att stötta och genomföra de föreslagna åtgärderna.
Kan WHO bedöma om medlemsstaterna gör framsteg i kampen mot fetman och om de utfärdade rekommendationerna verkligen har avsedda effekter?
Än så länge troligen inte. Ett problem är att medlemsländernas hälsovårdssystem inte använder sig av lika och jämförbara kontroll- och mätmetoder .
Även om en samordning fanns är effekterna av storskaliga folkhälsointerventioner svåra att vetenskapligt utvärdera. Vem som skall finansiera och utveckla denna forskning är oklart.
