I hälso- och sjukvårdens vägval ingår att söka möjligheter till effektivare vård med bibehållen värdegrund. Ett sätt att främja en sådan utveckling är att uppmuntra olika driftsformer. Detta framhåller socialminister Göran Hägglund i sitt förslag till den sk Stopplagens avskaffande, som nu varit föremål för remiss bland berörda intressenter.
Läkarförbundet instämmer i denna grundsyn på vårdens utveckling. Det bör betonas att denna gemensamma värdegrund också omfattar principen att den offentligt bedrivna vården, oavsett driftsform, ska vara solidariskt finansierad. Vidare måste vården utformas med respekt för alla människors lika värde.
Med sådana samfällda normer i botten och med en vässad kvalitetskontroll utförd av bla sjukvårdshuvudmännen finns det inte fog för den oro eller misstänksamhet som Stopplagen är ett uttryck för. Den nya regeringens förslag kommer i stället att skapa bättre förutsättningar för mångfald, nytänkande, konkurrens och effektivitet – samt ökade valmöjligheter för patienterna.
Möjlighet till vinst och avkastning på insatt kapital ses av somliga som misshushållning med vårdresurser men är i den tänkta modellen en viktig förutsättning för framväxten av privata vårdgivare. Det finns inte heller skäl att förbjuda privata sjukhus att sälja eventuell överkapacitet till försäkringsbolag eller privatpersoner. En del av de effektivitetsvinster som kan bli följden bör även landstingen kunna tillgodogöra sig vid anbudsupphandlingarna.
Privata sjukförsäkringar är idag en marginell företeelse, och de torde knappast öka kraftigt i antal så länge det finns ett förtroende för den offentliga vården. Försäkringarna kan idag ses som ett komplement som faktiskt avlastar den offentliga vården och sänker dess kostnader.

Den accelererande medicinska kunskapsutvecklingen och det växande antalet äldre kommer att bli en tuff utmaning för vården. Vi kommer på sikt att tvingas ta ställning till vilken sjukvård som ska finansieras med skatter. Dessa prioriteringsbeslut måste ske i en offentlig process, med full insyn även när det gäller de principer och riktlinjer som besluten grundas på.
För att leva upp till principen om vård på lika villkor krävs det nationella riktlinjer för prioriteringarna. Idag hanteras denna fråga av alltför många aktörer, både centralt, regionalt och lokalt. Här behövs en kraftfull nationell samordning som undanröjer skillnader i behandlingsutbudet i olika delar av landet.
Det behövs således öppna prioriteringar och en tydlig definition av det offentliga vårdåtagandet. Först då blir det möjligt för medborgarna att på ett medvetet och välgrundat sätt ta ställning till om man vill teckna kompletterande privata vårdförsäkringar eller inte.

Ien ny modell med fler privata vårdgivare, kanske även inkluderande region- och undervisningssjukhus, måste man se till att behoven av utbildning tillgodoses på ett bra sätt. Särskilt viktigt är detta med hänsyn till de kommande årens utökning av läkarutbildningen.
Landstingen måste därför ges ett ansvar för att läkarstuderande under grundutbildningen bereds tillräckliga möjligheter att genomföra undervisningens praktiska moment. Dessutom måste det inrättas ett tillräckligt antal AT- och ST-tjänster vid sjukhusen.
När privata sjukhus ska bedriva undervisning kommer det att behövas avtal om vilken ekonomisk kompensation som ska utgå för utbildning och handledning av läkarstudenter. Tydliga sådana avtal, som också följs upp av huvudmännen, kan i realiteten komma att höja undervisningens kvalitet. Avtal kommer därtill att krävas för att tillgodose samhällets intresse av oberoende medicinsk forskning.
Sammanfattningsvis – om sjukvården i Sverige ska kunna möta allt fler patienters krav på en allt mer avancerad vård måste vi primärt organisera vården så effektivt som möjligt. Att då inte ta till vara den potential som privata alternativ kan tillföra i form av nytänkande och konkurrens vore att hushålla dåligt med våra gemensamma resurser.