Den nya Arbetstidslagen har efter årsskiftet medfört att många läkares jourschema har förändrats. För de flesta innebär det kortare och fler jourpass på helger och nätter. I vissa verksamheter har det inneburit endast smärre förändringar, i några klara förbättringar, men i andra har det lett till minskade möjligheter till flexibla lösningar.
Det har dock varit betydligt svårare att hitta lösningar som följer lagen när det gäller beredskapen. Men det beror förstås på hur lagen tolkas. Läkarförbundet är fortsatt oenigt med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, om hur dygnsvilan ska räknas vid störning. SKL anser att störningar under beredskap ska betraktas som oförutsedda händelser.
Vi försökte på alla sätt att få klarhet i rättsfrågan. Vi vände oss bl a till Arbetsmiljöverkets arbetstidsnämnd, men den valde att avstå från att svara på frågan! Detta är mycket anmärkningsvärt, eftersom detta i allra högsta grad är en arbetsmiljöfråga för läkarna. Ett svar hade kunnat få fart på processerna lokalt, och vi hade sluppit den oklara situation som nu uppstått.
Läkarförbundet drev därför på under hösten för att få landstingen att teckna lokala kollektivavtal, så att lagen kunde anpassas för de enskilda verksamheterna. Tyvärr var det väldigt få landsting som insåg behovet av avtal – eller var det så att de var förhindrade att teckna avtal även om de insåg behovet? I början av december kontaktades Läkarförbundet centralt av SKL, som då fått i uppdrag av landstingen att försöka teckna centrala avtal med alla berörda arbetstagarparter.
Läkarförbundet gick in i förhandlingarna eftersom tiden började rinna ut. Vår förhoppning var att hitta centrala skrivningar som möjliggör för de lokala parterna att hitta verksamhetsnära lösningar. Vi hoppades in i det sista att SKL och landstingen skulle inse vikten av att lösa problemen i samförstånd. Men de erbjöd oss skamligt dåliga förslag och ville inte lämna något utrymme för lokala anpassningar.
Det var en föga attraktiv centralstyrning som vi inte kunde acceptera. Strax före jul avslutades förhandlingarna, och vi var tillbaka i exakt samma läge som tidigare, med skillnaden att årsskiftet var ännu närmare. SKLs agerande är mycket oroväckande – att gå in i en avtalsrörelse med en arbetsgivarpart som är så enkelspårig och helt utan gehör för verksamhetens behov är illavarslande!
Det allra första avstegsavtalet tecknades av en privat vårdgivare, Capio Diagnostik AB, på S:t Görans sjukhus. Företaget har med läkarföreningen träffat lokalt kollektivavtal om avvikelser från Arbetstidslagen och därvid kommit överens om hur bakjouren vid arbete som bryter dygnsvilan ska få lämpligt skydd.
Vi gratulerar Capio till denna klarsynthet – ni har löst problemet precis så som vi önskade, dvs utifrån verksamhetens förutsättningar och önskemål. Ni har visat att det inte är något problem att hitta lösningar, bara man är framsynt!
Tyvärr sker det inte lika mycket i landstingen. Vissa av dem hävdar att centrala förhandlingar fortsatt pågår, vilket är fel. Ett landsting, Stockholms läns, har kommit en bit på vägen. Man är överens om att lokala avtal behövs, men inget avtal är undertecknat. Några landsting inser att rättsliga prövningar kommer, men de gör inget aktivt för att förbereda sig utan fortsätter som tidigare.
Läkarförbundet kommer att noga bevaka om landstingen följer lagen, och vi kommer att agera rättsligt om vi inte når fram i förhandlingar med arbetsgivaren. Arbetstidslagen är en skyddslag och ska givetvis även gälla läkare, men i vissa verksamheter och för beredskapsjourer måste det till lokalt anpassade kollektivavtal så att verksamheten kan fortsätta på ett säkert sätt för patienterna.
