Inom näringslivet är ekonomiska incitament ett etablerat styrmedel. Inom sjukvården kallas systemet med ekonomiska premier till dem som når upp till uppställda kvalitets- och effektivitetsmål Pay-For-Performance (P4P). Det ökar i USA och har nyligen, trots protester, införts i Storbritannien. Förespråkarna ser det som ett sätt att få en bättre och effektivare vård för mindre pengar. I svensk sjukvårdsdebatt betraktas P4P ofta som »privatiseringar« och »vinstintresse i vården«, vilket gör frågan ideologiskt låst.
Om man lämnar ideologin därhän kvarstår spörsmålet om P4P har avsedd effekt i en verksamhet vars kvalitetsmål och resultat är långt mer komplicerade att mäta än andra branschers.
För ekonomiska incitament talar en ambitiöst upplagd sjukhusstudie (N Engl J Med 2007;356:486-96).
Man jämförde vårdkvalitet på 255 sjukhus som infört P4P och offentligt redovisade sina vårdresultat med 406 sjukhus som också hade offentlig redovisning men utan P4P. Vårdkvalitet var definierat som följsamhet mot ett antal evidensbaserade riktlinjer för hjärt- och lungsjukvård. Det ekonomiska incitamentet utgjordes av en tvåprocentig bonus till dem som gjorde bäst ifrån sig och ett lika stort avdrag för de sämsta.
Under den treåriga studieperioden ökade vårdkvaliteten i båda sjukhusgrupperna, men ökningen i P4P-gruppen var signifikant större.
Ett övertygande resultat, kan man tycka, med tanke på det stora materialet. Arnold Epstein, professor i sjukvårdsadministration vid Harvard, som skrivit ledarkommentaren till studien, är dock skeptisk. Skillnaden mellan grupperna var visserligen signifikant men liten i absoluta termer och fanns inte där den skulle behövas bäst. Systemet har fortfarande mer karaktären av ett socialt experiment än av styrmodell grundad på vetenskap, enligt Epstein.
