Socialstyrelsens nya rapport »Vård och omsorg om äldre« om läget år 2006 är en mycket intressant läsning. Tyvärr visar den på fortsatt stora brister, trots politisk vilja att åtgärda problemen från både den förra och den nuvarande regeringen. Att politisk vilja inte räcker visas tydligt när det gäller vårdplatssituationen. Antalet sjukhusplatser fortsätter att minska, samtidigt som antalet platser i särskilt boende också minskar i nästan varenda kommun!
Av dem som vårdas inneliggande på sjukhus är allt fler äldre personer, vilket gäller både andel vårdtillfällen och andel vårdtid. Ett växande antal äldre vårdas inom akutsjukvården och vid fler tillfällen, samtidigt som den totala vårdtiden minskar därför att varje enskilt vårdtillfälle blir allt kortare. Antalet vårdplatser minskade dramatiskt under 1990-talet och har sedan fortsatt att minska i något långsammare takt.
Antalet vårdplatser inom geriatriken mer än halverades under 1990-talet, och under 2000-talet minskade de med ytterligare 28 procent. Inom akutsjukvården har vårdplatserna nästan halverats mellan 1992 och 2005 samtidigt som gruppen av personer över 80 år ökat med 22 procent. När man jämför de siffrorna blir det en olöslig ekvation!
Detta är en situation som de flesta läkare är väl bekanta med – den olösliga ekvationen innebär i verkligheten en mycket påtaglig platsbrist på de flesta sjukhus. Många läkararbetstimmar läggs på att leta efter sängplatser. Vid Läkarförbundets fullmäktigemöte 2006 antogs en motion som rörde denna problematik. Motionären ville att möjligheten till rutinmässig utlokalisering skulle begränsas, eftersom det innebär risker för patientsäkerheten, vilket Socialstyrelsen tidigare konstaterat vid en verksamhetstillsyn.

Socialstyrelsen har i rapporten uppmärksammat sjukhus som haft betydande överbeläggning vid olika kliniker. Utskrivningsklara patienter har inte kunnat skrivas ut till kommunens särskilda boenden eller till hemsjukvård i tillräcklig omfattning. Orsaken är att kommunerna de senaste åren dragit ner på platserna vid särskilt boende, eftersom politiker ensidigt lovordat den s k hemmaboendeideologin.
Tre fjärdedelar av kommunerna har minskat platsantalet i särskilt boende, samtidigt som också korttidsvård, dagverksamhet och anhörigbidrag minskat. Kommunernas kostnader för vård och omsorg om de äldre har därmed sjunkit. Statistiken bekräftar att det är de äldre och anhöriga som fått bära den största bördan när stat, landsting och kommuner alltsedan 1990-talets krisår tvingats sanera finanserna.
Trots bättre ekonomi under 2000-talet har denna grupp fått stå tillbaka även under senare år. Mer än de flesta andra grupper har de äldre kommit i kläm mellan huvudmännens olika budgetar.
Tempot i sjukhusvården är högt, vilket innebär att de äldre får ont om tid att återhämta sig. Vid utskrivning kvarstår ett relativt stort behov av vård och omsorg. Gränsen flyttas hela tiden mot att kommunen och därmed också primärvården får ta ett allt större ansvar.

Att vårdtiderna minskat som en följd av den medicinska utvecklingen är bra, men om vårdtiderna minskar på grund av brist på vårdplatser får vi en oförsvarlig situation. Det medför risker för patientsäkerheten och en oerhört svår arbetssituation för läkarna, med mycket frustration och en ohållbar arbetsmiljö.
Läkarförbundet har i två sjukvårdspolitiska program sedan länge uppmärksammat dessa brister. Sjukvården har stor knapphet på resurser, ett problem som måste lösas med en kombination av effektiviseringar, tillskott av nya resurser och bättre prioriteringar. Resursbehoven kan dock inte klaras utan en samtidig omstrukturering av sjukvården.
Det delade huvudmannaskapet mellan landsting och kommun, i kombination med en icke utbyggd primärvård, har gjort att personer i både särskilda och ordinära boenden inte har fått sina behov av fast läkarkontakt tillgodosedda. När både kapacitet och kommunikation brister ökar sannolikheten för att patienterna i stället måste uppsöka akutsjukhusen. Bättre samverkan kring patienterna är en nyckelfråga för att höja vårdkvaliteten för många äldre.

I Läkarförbundets närsjukvårdsprogram från år 2006 föreslås en rad åtgärder för att stärka vården av de äldre. Vi menar exempelvis att delar av betalningsansvaret för läkarinsatserna i hemsjukvården och i särskilt boende nu borde överföras till kommunerna. Som kompensation bör kommunen erhålla ett statsbidrag.
Ett sådant statsbidrag skulle bli ett effektivt komplement till det investeringsstöd för nya äldreboenden som regeringen nyligen beslutat införa. Vi anser också att de privata äldreboendena skulle stimuleras till fler vårdplatser om kommunerna införde fritt vårdval och en vård- och omsorgspeng för dem med behov av särskilt boende.
Socialstyrelsens senaste rapport visar med all tydlighet att det måste till ytterligare åtgärder för att få till stånd fler vårdplatser i den svenska sjukvården. Med stöd av Läkarförbundets närsjukvårdsprogram borde det inte behöva vara så långt från ord till handling.