Hur mycket doktorer tjänar är opinionsmässigt känsligt. Läkarna anses ha för bra betalt fastän deras arbete är högt uppskattat av de flesta.
Administratörer och politiker, den grupp som allmänheten anser bär skulden för köer och annat elände i vården, brukar däremot inte få sina lönenivåer ifrågasatta. Denna intressanta paradox kan observeras i flertalet industriländer.
I Storbritannien, vars sjukvårdssystem (NHS) liknar det svenska och som också plågas av organisationsproblem och resursbrist, har läkarlönerna utpekats som orsaken till dagens usla sjukvårdsfinanser. Under de senaste åren har läkarlönerna, och främst allmänläkares löner, höjts med upp till 60 procent genom ett bonussystem. Fler åtgärder och patienter ger mer betalt. Brittiska läkarlöner ligger nu högst i Europa, och brittiska medier påpekar att allmänläkare kan tjäna mer än ett statsråd – därav bristen på pengar i vården.
Huruvida detta är anledningen till sjukvårdens ekonomiska problem är temat för veckans debatt i BMJ (2007;334:235-7). Laurence Buckman, allmänläkare och fackligt ombud, avfärdar sådana påståenden. Är målet en högklassig vård dygnet runt så kräver detta en god lön och ekonomiska incitament i form av bonus för extraarbete. Även efter höjningarna utgör läkarnas lönekostnader bara en liten del av sjukvårdens totala budget.
Alan Maynard, professor i hälsoekonomi, anser däremot att läkarlönernas konstruktion hotar ekonomin. Vården är, enligt Maynard, ingen självreglerande fri marknad utan en kartellbildning av särintressen som behöver starka incitament för att fungera kostnadseffektivt. Bonussystemet har motsatt effekt– det driver upp kostnaderna genom att uppmuntra efterfrågestyrd vård. Lönehöjningar för både läkare och andra inom vården bör kopplas till krav på effektiviseringar och kostnadskontroll.
