I Läkartidningen 13/2007 redovisar Livsmedelsverkets chef professor Åke Bruce skälen till varför det svenska saltintaget bör halveras på sikt.
Eftersom rekommendationer från myndigheter ibland tenderar att på oklara grunder bli nonchalerade eller ifrågasatta finns anledning att understryka hur väl underbyggda Livsmedelsverkets saltråd är. Ytterligare argument kom nyligen i BMJ (2007;334:885) i form av en studie där man analyserat långtidseffekterna av en reduktion av saltintaget.

Försökspersonerna från två interventionsstudier från 1980- och 90-talet följdes upp 10 till 15 femton år senare. Dessa måttligt hypertensiva individer hade randomiserats till ett antal icke farmakologiska interventioner, där en var rådgivning om saltreduktion. Trots att denna kostintervention var relativt kortvarig (mellan 18 och 36 månader) var effekterna påtagliga flera år senare. I saltreduktionsgruppen sjönk incidensen av hjärt–kärlsjukdom och stroke med mellan 25 och 30 procent. Sänkningen var mest uttalad hos de individer där ett minskat saltintag även kunde beläggas med objektiva mätningar. Detta är egentligen första gången som sambanden mellan saltreduktion och kardiovaskulär hälsa så tydligt kunnat beläggas i två stora prospektiva interventionsstudier.

Francesco Cappuccio, professor i kardiovaskulär epidemiologi, som skrivit BMJs ledarkommentar anser att saltintaget måste reduceras till samma nivå som rekommenderats av Åke Bruce. Han har dock en annan uppfattning om hur man bör gå tillväga. En betydande del av saltintaget kommer från industriförädlade livsmedel. Att vanliga konsumenter skulle börja granska saltdeklarationer på de livsmedel de köper och systematiskt välja produkter med lägst salthalt tror Cappuccio inte på. Den enda realistiska vägen är lagstiftning mot födoämnen med högt saltinnehåll.

»Detta är egentligen första gången som sambanden mellan saltreduktion och kardiovaskulär hälsa så tydligt kunnat beläggas i två stora prospektiva interventionsstudier.«