Marknadsföring av oklara kroppsliga symtom som tecken på hotfulla sjukdomar är ingen ny företeelse. Det nya är att bland de intressegrupper som lanserar sjukdomslarm finns numera även politiska partier. Miljöpartiets riksdagsmotion (2006/07:C360) och andra dokument lyfter fram elöverkänslighet/elallergi som en ny folksjukdom. Om syftet är att oroa stora grupper är valet rätt.
Symtomen på elöverkänslighet, som trötthet, huvudvärk och koncentrationssvårigheter, är så vanliga och ospecifika att många som mår dåligt av skilda skäl kan känna sig drabbade. När objektiva kriterier på elallergi dessutom saknas kan de som har uttalade kroppsliga besvär, men inte accepterar annan förklaring än exponering för elektromagnetiska fält, räkna sig som elallergiker.
Drabbade behöver dock inte alltid ha rätt om orsakerna. I en metaanalys av 31 kontrollerade studier ger bara två stöd för att elallergiker känner av elektromagnetiska fält vid en blindad exponering (Psychosom Med 2005;67:
224-32). Bristen på bevis har dock inte hindrat svenska politiker att agera. Elöverkänslighet klassas som ett funktionshinder, med samma rätt till olika samhällsstöd som andra handikappgrupper har. Närmare en medicinsk diagnos utan medverkan av medicinsk expertis är det svårt att komma.
Politiska krav på stöd till misstänkta elallergiker innebär »handikappanpassning« i form av »elsanering« av sjukhus och andra vårdinstitutioner. Att det inte går att precisera vilka elektromagnetiska fält som ger symtom och att effekterna av sanering är osäkra tycks spela mindre roll. I en systematisk litteraturöversikt från 2006 sågs visserligen goda resultat av elsanering – men bara i öppna studier utan kontrollgrupp. Principen att sjukvårdens resurser bör gå till evidensbaserade åtgärder tycks inte gälla för politiska vårdsatsningar.
