Avslöjanden om oegentligheter inom forskning har lett till krav på att ge etiken en mer framträdande roll inom forskarutbildningen. Att etikproblemen kan kräva mer insatser än enbart utbildning framgår av en aktuell studie i Academic Medicine (2007;82:853-60)
Författarna intervjuade via en postal enkät 7 760 forskare som befann sig i början eller i mitten av sin forskarkarriär. Samtliga tillfrågade hade fått anslag från National Institutes of Health (NIH), USAs motsvarighet till Vetenskapsrådet. De representerade således landets mest lovande yngre forskare. Deltagarna fick redovisa i vilka etikutbildningar de deltagit samt i vilken utsträckning de gjort avsteg från god forskningspraxis inom åtta specificerade områden; från selektiva analyser, felaktig metodik och utnyttjande av andras idéer till bristande integritet gentemot anslagsgivare. Frågornas karaktär kan ha bidragit till den låga svarsfrekvensen – mellan 42 och 53 procent.
Tidsbrist var den vanligaste orsaken till att man tummat på god forskningsetik. Närmare femtio procent av de svarande slarvade med kontrollen av data.
För forskarna i början av karriären tycktes etikkurser inte bara sakna effekt på deras ställningstaganden utan ibland även ha en rakt motsatt effekt. Deltagande i kurser var associerat med fler avvikelser från god praxis.
Att ha en mentor inom etikområdet minskade däremot andelen problematiska beteenden utom när det gällde finansiell etik, t ex hanteringen av forskningsanslag.
För forskargruppen »mitt i karriären« hade både etikutbildningar och mentorsprogram positiva effekter.
För forskare som får anslag från NIH är deltagande i etikutbildningar obligatoriskt. Nyttan av formella kurser måste ifrågasättas med hänsyn till resultaten, menar författarna som i stället vill se fler mentorsprogram.
