I förra veckan presenterade Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen rapporten Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2007. Studien rangordnar hur bra vården är i olika landsting för 75 sk indikatorer inom fyra områden: medicinska resultat, patienterfarenheter, tillgänglighet och kostnader.
Det är den andra rapporten – den första kom 2006 – och i år redovisas 18 fler indikatorer. Mediernas intresse denna gång har emellertid inte varit lika intensivt – kanske finns en acceptans för jämförelser och öppenhet?
Läkarförbundet välkomnar jämförelser av detta slag. Vi skrev redan 2004 i vårt sjukvårdspolitiska program »Framtidens sjukvård« att information om vårdens resultat ska redovisas öppet och lättillgängligt – från vårdenhetsnivå till nationell nivå. Det är viktigt att jämförelserna inte enbart avser kvantitativa uppgifter om vårdens organisation, tex antalet vårdplatser, utan också kvalitativa mått på det som vården åstadkommer.
Sådan information är en rättighet för invånarna, och jämförelserna utgör också ett nödvändigt underlag för huvudmännen när det gäller styrning av hälso- och sjukvården. Man måste dock inse att det till en början kan vara svårt att finna bra och enhetliga kvalitetsmått, så att jämförelserna inte blir missvisande. Här sker det en successiv utveckling, och målet måste vara att man ska kunna jämföra mellan vårdenheter, landsting, regioner eller länder på ett rättvist sätt.
Kvalitetsregistren är basen för de medicinska resultaten. Allt fler register har utvecklat öppna resultatredovisningar på sjukhusnivå och ibland även på kliniknivå. Några register har sedan ett antal år gjort uppgifterna tillgängliga på sina webbplatser.
I vissa fall har informationen anpassats för allmänheten med möjlighet att jämföra sjukhus och kliniker. Tyvärr finns det inom vissa specialiteter fortfarande väldigt få kvalitetsregister. Förhoppningsvis kan arbetet med jämförelser och indikatorer medföra att fler register startas. Rapporten visar jämförelser på landstingsnivå, men ambitionen är att komma ned på kliniknivå.
I området medicinska resultat finns en intressant indikator som kallas »undvikbar slutenvård«. Avsikten är att mäta effektivitet, tillgänglighet och adekvat omhändertagande för vissa specificerade sjukdomstillstånd. Antagandet är att om patienter med de utvalda tillstånden får ett bra omhändertagande i den öppna vården, kan »onödiga« inläggningar på sjukhus förhindras.
Liknande mått används internationellt, och man har då kunnat visa att tillgängligheten i den öppna vården förklarar en del av de regionala skillnaderna i antalet slutenvårdstillfällen. En välfungerande närsjukvård enligt Läkarförbundets närsjukvårdsprogram, där ett familjeläkarsystem är basen och den öppna specialistvården är fullt utbyggd, skulle därmed kunna förhindra onödiga inläggningar och ge ett bättre resursutnyttjande.
Att mäta vårdresultat är oerhört viktigt för utvecklingen av svensk sjukvård. Inget landsting vill vara sämst, varför ett dåligt resultat oftast leder till förbättringsåtgärder, till stor nytta för patienterna. Kan vi i framtiden också jämföra olika sjukhus och kliniker underlättas patienternas aktiva val av vårdgivare. Och när kundvalsmodeller införs i primärvården behövs kvalitetsindikatorer för att möjliggöra ett medvetet val.
Blir nästa steg jämförelser på individuell nivå av vårdgivare? Ska man som patient kunna välja tex vilken doktor som ska operera? Dit har vi inte kommit ännu, och sannolikt är det inte heller önskvärt, även om det i vissa länder finns jämförande information om läkare.
Individuella jämförelser kan ses som ett naturligt nästa steg, men det skulle kunna leda till problem i utbildningen av unga läkare – vem vill bli opererad av någon som gör det första gången? Någon gång måste vara den första, men självklart under handledning. Samtidigt som vi aktivt arbetar för att visa upp vårdens resultat för att få igång förbättringsarbeten så måste vi använda resultaten med omdöme och kunskap om vad siffrorna står för.
