Psykosocial ohälsa är ett växande samhällsproblem. Det orsakar lidande hos enskilda, påfrestningar på arbetslivet och belastning på samhällsekonomin. Det har gett distriktsläkarna ökad arbetstyngd och sämre arbetsmiljö. Primärvårdens kapacitet har inte vuxit i takt med ökningen av antalet patienter.
Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utreda den psykosociala kompetensen inom primärvården. Det är bra att man på detta sätt fokuserar på frågan. Man bör emellertid också fundera över vad som orsakar psykosocial ohälsa. Bör åtgärder mot denna ohälsa enbart förläggas till sjukvården, eller borde andra delar av samhället ta ett större ansvar?
I utredningsdirektiven påpekas att sjukskrivning med psykiatriska diagnoser ökar hos yngre. Detta är inte förvånande. Det är svårt för unga att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi har fått ett exkluderande arbetsliv, där bara de mest välfungerande får plats, något som även drabbar grupper med olika funktionshinder. Ohälsa följer med det ökade utanförskapet.
Läkarförbundet anser därför att det finns stora behov av att fokusera på orsakerna till den psykosociala ohälsan och att dessa ligger utanför sjukvården.
Primärvården har fått överta allt mer av psykiatrins arbetsuppgifter, men ekonomin har inte medgett att personal med psykosocial kompetens anställts i den utsträckning som behövs. Men psykologer och kuratorer kan inte heller ersätta läkarens insatser, då kontakten ofta innebär t ex krav på eller frågor om medicinering. Effekterna av sådan samverkan mellan patient, terapeut och läkare är otillräckligt utforskade.
Samverkan bör även omfatta försäkringskassa, arbetsförmedling, arbetsgivare och socialtjänst. För barn och ungdom krävs samverkan med familjen, ibland även med BVC, MVC, skolhälsovård och barn- och ungdomspsykiatri. Läkarförbundet förordar Psykiatrisamordningens förslag om bättre samverkan genom förstärkta familjecentraler och ungdomshälsa.
Allmänläkarens roll här är mycket central. Förbundet anser att det är av stor vikt med väl utbyggd primärvård och tillräckligt många allmänläkare med närhet, tillgänglighet och kontinuitet. Då kan läkarna samverka med annan personal i primärvården, med specialister t ex i psykiatrin och med arbetsplatser och kommuner. Läkaren kan bedöma behov av sjukskrivning, medicinering, ytterligare samtalsbehandling etc – en funktion som kräver hög kompetens. Samverkan kräver också tid, och därför behövs ett ersättningssystem som tillför tillräckligt med pengar.
Läkarförbundet vill särskilt betona att kompetensen för att ta hand om barns och ungdomars behov måste säkras. Det behövs både fortbildning och nya kompetenser inom området, exempelvis psykologer förtrogna med utvecklingspsykologi och behandlingsmetoder för unga, liksom kuratorer med kunskap kring lagstiftning och barns/föräldrars rättigheter.
De psykiska sjukdomar som dominerar primärvård är depression och ångestsjukdomar. Evidensbaserade psykologiska behandlingar vid dessa tillstånd är kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi, varför kompetens i dessa behandlingsmetoder bör vara ett krav. Kontinuerlig fortbildning i samarbete med specialistpsykiatrin måste finnas för att säkra den psykosociala kompetensen inom primärvården.
Samtalsbehandling (oftast av en specialutbildad sköterska) inom primärvården är en relativt ny företeelse. Definitionen för sådan behandling är inte helt klar – vilka får/kan ge den, och i vilka former? Vilken diagnostik krävs, och av vem? Behovet av forskning och definiering inom detta förhållandevis nya område är stort.
Läkarförbundet anser att primärvården även bör få tillgång till Internetförmedlad psykologisk behandling för att öka befolkningens tillgång till sådan behandling. Avslutningsvis – i fortsatta diskussioner kring den psykosociala kompetensen inom primärvården tror vi att mycket finns att vinna om förbundet bereds möjlighet att fortlöpande delta och ge synpunkter.
