James Watson fick Nobelpriset 1962 för upptäckten av DNA-spiralen och har också haft en nyckelroll i århundradets kanske viktigaste projekt – kartläggningen av människans arvsmassa. Watson är känd inte bara för sin vetenskapliga briljans utan också för sin frispråkighet, inte minst när det gäller åsikter med sexistisk och rasistisk anstrykning.
Att samhällets tolerans för sådana utspel är låg belyses av efterspelet till Watsons intervju med brittiska Sunday Times den 14 oktober. Watson, som befann sig på en föreläsningsturné, nämnde att södra Afrikas negativa politiska utveckling kunde kopplas till att man söder om Sahara ofta får låga poäng på IQ-test.

I den mediestorm som följde fick alla Watsons planerade framträdanden ställas in, och han blev dessutom avsatt som administrativ chef för sin forskningsinstitution i Cold Springs Harbor.
Om detta beslut samt om Watson bara vågat redovisa kontroversiella studier eller fördomsfullt vinklat genetiken pågår en livlig debatt (Nature 2007;449:960).

Att vissa etniska grupper får högre poäng än andra på standardiserade IQ-prov är väl känt. Invånare i Sydostasien får bäst resultat under det att traditionella jägarfolk klarar sig sämst. Så långt har Watson rätt. Hur mycket av dessa skillnader som beror på sociala respektive kulturella faktorer är dock oklart. Att koppla den politiska utvecklingen till regeringens förmodade IQ är än mer vanskligt. Stalin och Mao hade enligt samtida källor en stor intellektuell kapacitet – utan att det fick positiva effekter på deras regim.

Vad diskussionen främst visar är att man numera ställer samma krav på politikers och framstående vetenskapsmäns uppträdande och åsikter.

»Att vissa etniska grupper får högre poäng än andra på standardiserade IQ-prov är väl känt … Hur mycket av dessa skillnader som beror på sociala respektive kulturella faktorer är dock oklart.«