Det finns ett ökande intresse hos allmänheten i Sverige att av skilda skäl söka vård utomlands. Bland orsakerna kan finnas alltför långa kötider i svensk sjukvård eller att patienten förväntar sig en bättre behandling vid någon utländsk klinik. En sådan valmöjlighet ligger väl i linje med strävandena inom EU att skapa ökad rörlighet både för tjänster och människor.
Mot bakgrund av detta är det förvånande att ta del av ett förslag från Socialdepartementet som går i rakt motsatt riktning. I en promemoria föreslås att en patient som vill ha vård i ett annat EU-land i förväg måste begära och få beviljat en betalningsförbindelse från hemmalandstinget. Endast om landstinget inte anser sig kunna erbjuda en lika effektiv vård inom rimlig tid behöver man ställa upp med betalning.
En sådan möjlighet för landstingen kommer att bli ett stort hinder mot den fria rörligheten, och regeringen gör själv bedömningen att följden blir en minskning av utlandsvården. Förslaget tar större hänsyn till landstingens önskan att slippa konkurrens än till värdet för patienterna av ökad valfrihet.
I stället för att begränsa konkurrensen bör regeringen bidra till att marknaden avregleras. På en friare tjänstemarknad skulle sannolikt de svenska sjukhusen hävda sig väl och locka till sig patienter från övriga EU. Vi bedömer därför att statsmakterna nu är på väg att göra svensk sjukvård en björntjänst.

Ett system med förhandsbesked kan ändå vara bra, men av helt andra skäl – nämligen för att ge patienten bättre beslutsunderlag. Vissa behandlingar som patienten vill ha kanske ligger utanför den offentliga finansieringen i Sverige. Den vård som erbjuds av det offentliga ska vara evidensbaserad och prioriterad, annan vård får patienten själv betala. Behandlingen kanske inte heller kan ersättas fullt ut då »priset« för motsvarande vård i Sverige är lägre.
Om patienten själv har valt utlandsvård är det rimligt att patienten får stå för eventuella mellanskillnader, även för dyrare logi och resekostnader. Det bör ställas höga krav på att förhandsbesked ges snabbt. Kan landstinget dessutom lämna med en betalningsförbindelse, så att patienten bara behöver betala patientavgiften, är det ännu bättre.
Promemorians förslag ger landstingen stor frihet att besluta om utlandsvård betalas eller ej. Detta kan leda till stora regionala skillnader i patientens rätt att välja vårdgivare. Läkarförbundet har i andra sammanhang föreslagit statlig finansiering av sjukvården där offentliga resurser fördelas efter behov till regioner utan eget produktionsansvar. Nu föreslås en reglering som går i motsatt riktning och ger våra landsting möjlighet att begränsa konkurrensen och försvaga patientens ställning.
Vi ställer oss också frågande till varför vård utomlands endast skulle ersättas om vårdgivaren är ansluten till landets allmänna vårdsystem. Det viktiga borde vara att behandlingsmetoden är internationellt vedertagen och att ersättningen inte blir högre än vad behandlingen skulle ha kostat här.