Den viktigaste delen av Hippokrates’ efterlämnade skrifter är de etiska reglerna »Hippokrates’ ed«. Tystnadsplikten, att inte skada, att prioritera patientens bästa och att själv leva ett »rättfärdigt liv« gäller fortfarande.
Hänsyftningen på »rättfärdigt liv« visar hur tydligt Hippokrates lyfter fram vikten av att patienten måste kunna lita på läkaren som person, inte bara på dennes kunskaper. Saknas denna tillit till personen saknas också förutsättningar för en meningsfylld läkarkontakt. Tilliten i patient–läkarrelationen omfattar i dag fler personer än tidigare – kring behandlande läkare finns en komplex organisation med många besluts- och förtroendenivåer.
»Rättfärdigt liv« är inget juridiskt begrepp, men grova våldsbrott, som överfallsvåldtäkter eller mord ligger antagligen med marginal utanför det allmänheten, patienterna eller vårdpersonalen kan acceptera. Det handlar då inte bara om brottets art utan också om den psykologiska problematik som kan finnas hos personer dömda för grova våldsbrott. Kombinationen av aggressivitet, bristande impulskontroll och känslokyla inför andras lidande utgör inte bara ett etiskt problem utan kan i vissa situationer innebära ett hot mot patienternas säkerhet.
Enligt rättsprincipen ska man efter ett avtjänat straff inte diskrimineras när det gäller yrkesval eller antagning till studier. Frågan blir om rättsprincipen kan drivas så långt att man till läkarutbildningen tar in sökande som sedan inte får utöva yrket.
Det hela blir ännu mer komplicerat av att medicinstudenter har självständiga patientkontakter och kan ha läkarvikariat under studietiden – studerar man medicin kan man inte hindras från att arbeta som läkare.
Våldsdömdas rätt att välja yrke står alltså mot patienternas rätt – och vems rätt går före?
