Två och ett halvt års bilaterala diskussioner och förhandlingar mellan Läkarförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om Arbetstidslagens (ATL) tilllämpning för läkare har kommit till vägs ände. Parterna har förklarat förhandlingarna som strandade och vänt sig till Medlingsinstitutet med en begäran om medling.
Tyvärr innebär detta att även andra viktiga avtalsfrågor, t ex om lönerna, skjuts på framtiden – även de går in i medlingen. Men huvudfrågan för Läkarförbundet har varit hur ATL, främst bestämmelsen om 11 timmars dygnsvila, ska kunna tillämpas för läkare som befinner sig i beredskap.
Det står klart att lagen inte kan användas rätt av, utan att detta skulle få menliga följder för vården och patienterna. ATL är emellertid en skyddslag som ska värna om anställdas arbetsmiljö och hälsa, och därför måste de avsteg som görs i avtal bli så små som möjligt. Det är bara på lokal nivå man kan göra den rätta avvägningen mellan dessa två synpunkter.
Problemet är att SKL nu, efter att ha bytt fot några gånger, hamnat på den icke-konstruktiva och trubbiga linjen att ATL-frågorna åtminstone delvis ska lösas centralt mellan parterna. En anledning är att man slutit ett sådant avtal (AB §13) med de andra kommunala arbetstagarna, men SKL bortser då från att dessa inte har arbetspass och -uppgifter som motsvarar läkarnas.
För Läkarförbundet är det ofrånkomligt att läkarna lokalt måste ha ett inflytande över sina arbetstider för att inte arbetsmiljön allvarligt ska försämras. Och då är det inte rimligt att samma regler ska tillämpas överallt, på en vårdcentral i landsbygd eller en akutklinik i storstad, utan hänsyn till arbetsbelastning och läkarbemanning.
Arbetstidsfrågan har alltså varit föremål för dispyt under mycket lång tid. Att här redovisa alla turer och detaljer finns det inte plats för, men några fakta finns det skäl att nämna. Redan i 2005 års avtalsrörelse tog Läkarförbundet upp frågan – det var ju känt hur och när den nya lagen skulle effektueras.
Förbundet ansåg att det kunde vara bra att centralt utforma några »ord på vägen« för att bereda marken för de lokala överenskommelser som vi såg som nödvändiga. SKLs ståndpunkt då var att något sådant inte alls behövdes – det var bättre att ge de lokala parterna helt fria händer att träffa anpassade avtal.
De lokala kontakterna resulterade emellertid i just ingenting. SKL hänvisade då till »omplanering av verksamhet« och att man skulle kunna klara lagens krav utan avstegsavtal. Vissa positiva förändringar skedde också – många verksamheter har planerat jourer på arbetsplatsen så att tidigare mycket långa arbetspass har försvunnit. I övrigt ansåg SKL att störningar under beredskap var av typ »force majeure«, och därför inte omfattades av ATLs 11-timmarsregel.
Denna ståndpunkt var oacceptabel för Läkarförbundet, och vi vände oss därför till Arbetsmiljöverket och bad om en uttolkning av rättsläget. AMV avstod överraskande från att svara på förbundets frågor. I det läget ville SKL ta upp nya förhandlingar, men nu med kovändningen att man ville ha en central uppgörelse. Strax före jul 2006 bröts dessa kontakter i oenighet.
Under 2007 har likväl successivt träffats lokala avtal i sex landsting, trots att SKL nu närmast förbjöd sina medlemmar att agera lokalt. Dessa avtal ser olika ut, och har godkänts av Läkarförbundet, inte minst för att markera att vi konsekvent vill följa den lokala vägen.
I 2007 års avtalsrörelse har arbetstiderna åter varit föremål för centrala diskussioner, med mycket små framsteg. SKL medgav dock att frågorna bör kunna lösas lokalt, men att om detta inte sker ska den fortsatta processen utgå från ovannämnda AB §13. Detta är inte acceptabelt, då det närmast skulle ge arbetsgivarna fria händer och därtill strida mot både ATL och EGs arbetstidsdirektiv.
Läkarförbundet är öppet för flera lösningar i medlingen, bara de leder till att de lokala parterna på ett jämbördigt sätt kan söka utvägar som är baserade på verksamhetens krav, med stort beaktande av patientsäkerheten. Därvid måste tas hänsyn till läkarnas högst berättigade krav på en bättre arbetsmiljö. Endast på detta sätt uppnås långsiktigt hållbara avtal för sjukvårdens bästa.
Där står vi i dag, och kan nu bara hoppas att medlarna ska lägga förslag som tar hänsyn till både vården och arbetsmiljön, så som tanken hela tiden varit med lagstiftningen och Läkarförbundets ståndpunkt.
