Sjukvårdssektorn är, de ekonomiska åtstramningarna till trots, en växande marknad för nya yrkeskategorier. Hälsocoacher är en av dessa.
Att begreppet »coach« blivit populärt kan måhända förklaras av dess mångtydighet. Både lekmän och legitimerade yrkesutövare kan kalla sig »hälsocoach«, och rådgivningen kan innefatta allt från allmänna anvisningar till professionell handledning.
Om coachandets objektiva nytta handlar en analys i BMJ (2008;336:228-9) skriven av Annette O’Connor, kanadensisk professor i omvårdnadsforskning, med flera. Artikeln fokuserar på ett område där coachrådgivning är vanlig och dessutom utvärderad – att hjälpa patienter, främst kroniker, att fatta de informerade och självständiga beslut rörande sin behandling som hör ihop med den moderna patientrollen.
Tillgänglig litteratur talar för att de patienter som fått olika typer av coachstöd inför och efter läkarbesöket vet mer om sin sjukdom, kommer ihåg mer och deltar mer i beslutsprocessen. Däremot tycks patientorienterade utfall som hälsoeffekter, tillfredsställelse med vården eller motivation att genomföra behandlingar påverkas bara i vissa fall. Positiva exempel är stödprogram där volontärer hjälper nyinsjuknade eller där resultaten av en datoriserad intervju återförs till behandlande läkare för en diskussion.
Inför framtiden tror artikelförfattarna att just datoriserade patientintervjuer kan
vara ett effektivt sätt att förbereda patienter och inrikta behandlingen på individens behov. Rådet känns underbyggt, men i övrigt väcker litteraturgenomgången många frågor. Om
läkarkonsultationerna har blivit så komplexa att patienter behöver rådgivning både före och efter, ska detta åtgärdas genom externa coacher eller genom att förenkla besöken och ge behandlande läkare mer tid? Hur patienterna
värderar coachning kontra mer tid med sina vårdgivare är också oklart.
