Begreppet »Afrikas sjukdomsbörda« för tankarna till HIV-epidemin, malaria eller tropiska infektionssjukdomar. Men kontinentens stora hälsoproblem är också att triviala kirurgiska problem som traumatiska skador, abscesser eller appendiciter har en förfärande hög mortalitet eller leder till svåra resttillstånd. En viktig orsak till detta är bristen på utbildad personal. Uganda, med en befolkning på 27 miljoner, har totalt 75 allmänkirurger och 10 anestesiologer. Liknande bristsituation råder också för andra yrkeskategorier inom den kirurgiska vården. Doruk Ozgediz, kirurg och känd biståndsläkare i San Francisco, menar nu i likhet med en del andra analytiker att en satsning på u-landskirurgi ger mest utbyte i relation till de biståndspengar man investerar. Hur man rent praktiskt kan gå tillväga, exempelvis genom att träna icke-läkare för bestämda operativa uppgifter, diskuterar han och andra i en ledarkommentar i Lancet (2008;371:627-8). Ozgediz besitter en hel del professionell kunskap om lönsamhetsanalyser – han kom till USA för att studera nationalekonomi vid Harvard men bytte senare bana och blev läkare.

Vad som kan göras generellt för att utbilda mer sjukvårdspersonal – och få dessa att stanna i sina hemländer – tas upp i två andra kommentarer i samma nummer.
Dåliga arbetsförhållanden, usla eller ibland helt uteblivna löner och personliga risker i arbetet gör att speciellt läkare söker sig till bättre betalda jobb inom olika biståndsorganisationer eller flyttar till industriländer.
Denna olyckliga migrationstrend förstärks av höginkomstländernas utbildningspolitik. Genom låga egna utbildningskvoter lägger man över kostnaderna för sin läkarförsörjning på låginkomstländerna, samtidigt som man berövar dessa de högutbildade grupper de bäst behöver.