Myndigheter med tillsyn över hälsovården har en tendens att inta en avvaktande hållning till nya medicinska landvinningar. Det ligger kanske i myndigheternas roll att vänta hellre än att agera eftersom kunskapsläget alltid kan bli bättre, liksom att mer studier behövs. Mot den bakgrunden kan man betrakta Socialstyrelsens förslag att införliva HPV-vaccinet i vaccinationsprogrammet som en attitydförändring mot en mer handlingskraftig strategi i komplicerade hälsofrågor.
HPV-vaccinet ger ett fullgott skydd, men bara mot två av de virusstammar som orsakar cellförändringar som leder till livmoderhalscancer. Dessa svarar för 64 procent av cancerfallen – i Sverige 290 av totalt 450 årliga fall.
Vaccinet kan även förebygga annan HPV-inducerad cancer, som oralcancer, men det har inte studerats lika noga. Andra oklara frågor är hur länge skyddet varar och om kostnaderna, som är högre än för andra hittills använda vacciner, är rimliga.
Problemet med vaccinationer är att tvivel kring långtidseffekter, kostnader i relation till nytta och farhågor och attitydfrågor – som att vaccinerade ungdomar ska strunta i säker sex – och kontrollprogram för cervixcancer bara kan besvaras genom att införa ett vaccinationsprogram. Hälsointerventioner på befolkningsnivå går bara att utvärdera genom att studera utfallet av själva interventionen. Dessutom kan en intervention vid behov modifieras för att korrigera uppkomna problem som exempelvis att vaccinationsskyddet avtar med tiden.
Om beslutet att införa HPV-vaccinet varit riktigt kan först avgöras om flera år. Det som är klart nu är att potentiella farhågor inte har tillmätts samma vikt som de faktiska möjligheterna att minska en stor sjukdomsbörda.
