Utredningen om patientens rätt har nyligen lämnat delbetänkandet »Vårdval i Sverige« – ett dokument som många väntat på med spänning. Hur skulle ett förslag om fri etablering inom primärvården komma att se ut och anpassas till de tankar om vårdvalsmodeller som finns i många landsting och regioner?
Utredningen föreslår nu att varje invånare får rätt att själv välja vårdgivare genom att alla landsting åläggs att införa vårdvalssystem i primärvården. Nationellt ska det fastställas ett grunduppdrag för primärvården, och de vårdgivare som uppfyller dessa krav har också rätt att etablera sig i landstinget.
Enligt förslaget får varje landsting besluta om ersättningens närmare utformning. Hur man löser detta är viktigt, något som inte minst framgått av debatten kring vårdvalet i Stockholm. En bra ersättning måste innehålla ett mått av socioekonomisk viktning, för att även personer med sammansatta behov och stor »vårdtyngd« ska kunna göra ett verkligt val.
Förslaget kan ge primärvården en önskvärd och nödvändig skjuts framåt. Satsningarna på den första linjens sjukvård har i årtionden mest handlat om ord och fagra löften men föga om konkret handling. En obligatorisk vårdvalsmodell blir förhoppningsvis en välkommen maktförskjutning från landsting till patient, och den fria etableringen kan öppna för mångfald och konkurrens. Allt detta tillsammans ger förutsättningar att skapa den tillväxt i primärvården som behövts så länge.

Tyvärr är betänkandet inte helt tydligt om landstingens roll kontra den nationella fria etableringen. Kan ett landsting av något skäl vägra läkare att etablera sig? Läkarförbundet anser att alla vårdgivare som uppfyller de nationella grundkraven ska ha rätt till etablering och erhålla ersättning från landstingen, allteftersom de lyckas få invånare att välja vårdenheten.
Stora delar av förslaget är i linje med den sjukvårdspolitik som Läkarförbundet sedan flera år driver. Förbundet har verkat för ett nationellt reglerat familjeläkarsystem där invånarna själva får välja. Även utredningen föreslår ett nationellt reglerat grunduppdrag men ger också landstingen möjligheter att komplettera detta utifrån lokala förutsättningar. På så sätt kan det formas regionala vårdvalssystem, vilket är positivt och möjliggör lokal anpassning.
I utredningen föreslås att det lagstadgade kravet på att den fasta läkarkontakten ska vara en specialist i allmänmedicin tas bort, vilket är att beklaga. Bristen på allmänläkare är orsaken. Argumentationen, att dagens kliniskt arbetande allmänläkare är för få och att det efter snart 14 års lagstiftning bara är 50 procent av invånarna som uppger sig ha en fast läkarkontakt, är naturligtvis tung.
Det är dock viktigt att utredningen hållit fast vid principen om en fast läkarkontakt i primärvården. Det som patienten behöver är en lättillgänglig och kompetent vårdgivare som också kan färdigbehandla de flesta tillstånd. Erfarenheten visar att allmänläkare kan handlägga 90 procent av alla fall som kommer till en vårdcentral utan att skicka patienten vidare.
Läkarförbundet kan tänka sig att även andra specialister ska kunna arbeta som fast läkarkontakt med samma uppdrag som en allmänläkare, dvs med ett odelat ansvar för patienten, inte bara för en viss åkomma eller diagnos. Det bästa vore om utredningens förslag – om det genomförs – kunde locka andra specialister att arbeta som allmänläkare och därmed förbättra rekryteringen.

Förslaget om vårdval i primärvården i hela Sverige välkomnas, och med bra och genomtänkta ersättningar kan det bli den satsning på primärvården som hittills kommit på skam. En utbyggd primärvård vinner hela hälso- och sjukvården på, och allra mest vinner patienterna.