En ny genteknik har öppnat för möjligheten att reparera skadade organ med vävnadsceller omprogrammerade till stamceller.
År 2006 visade den japanske forskaren Yamanaka att en differentierad cell, genom en genmodifiering, kan fås att gå tillbaka till ett odifferentierat (pluripotent) stamcellsstadium. De omprogrammerade pluripotenta stamcellerna (iPS) är snarlika embryonala stamceller och kan på samma sätt utvecklas till olika vävnader.
I de många studier som bekräftat Yamanakas fynd har man även omprogrammerat humana hudceller. Tekniken har en enorm potential samtidigt som den är tekniskt relativt enkel; man låter en virusvektor påverka fyra gener. Problematiken kring användningen av mänskliga ägg och fostervävnad – ett stort hinder för stamcellsforskning – bortfaller. Det är föga förvånande att iPS-forskningen exploderat »som en seismisk chockvåg«, för att citera tidskriften Science.
Det uppskruvade tempot innebär dock risker för att hela iPS-forskningen kan gå över styr, enligt en färsk kommentar i Nature (2008;452:388). Det började med ett antal fel i just Yamanakas senaste arbete, publicerat i Science på rekordtid. Misstankarna om fusk är avskrivna, men klart är att konkurrensen hetsar forskare att skicka in bristfälligt kontrollerade data som tidskrifterna accepterar efter en alltför snabb granskningsprocess – allt i jakten på de stora genombrotten.
Det finns speciella skäl att vara noggrann med iPS-data. Bara 1 på 5 000 omprogrammerade celler blir verkligt pluripotenta. Att anrika dessa och styra in dem på rätt utvecklingsbana kräver expertkunskap. Bland mindre önskvärda pluripotenta egenskaper ingår även cancerutveckling.
Trots frågetecknen kommer flera behandlingsexperiment redan i år – i första hand för regeneration vid ryggmärgsskador.
