Härom veckan uppmärksammades i medierna att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) enats om en strategi mot de snabbt stigande läkemedelskostnaderna. Bla vill huvudmännen prioritera hårdare och centralisera besluten om vilka nya läkemedel som ska få användas i vården.
Ökande kostnader för läkemedel är givetvis ett problem för landstingen. I det korta tidsperspektivet utgår de från sina begränsade resurser, då de inte kan dra direkt nytta av samhällsvinster i form av minskad sjuklighet eller dödlighet på längre sikt. Men prioriteringar kring läkemedel bör göras utifrån en klok och genomtänkt strategi.
I en hälsoekonomisk värdering av läkemedel måste man väga in alla de aspekter som påverkar kostnaderna för samhället. Vad kostar alternativen i form av sjukskrivning eller dyra operationer om man väljer bort ett läkemedel som uppfattats som alltför kostsamt?
Denna fråga, bland mycket annat, behandlas i det nya läkemedelspolitiska program som Läkarförbundets centralstyrelse nyligen antagit. Programmet har tagits fram av förbundets råd för läkemedel och medicinteknik, RLM, och varit ute på remiss hos alla delföreningar.

En annan fråga av stor betydelse för läkemedelskostnaderna i framtiden är de sk särläkemedlen – preparat för behandling av mycket sällsynta sjukdomar. Dessa läkemedel har inneburit nya, ibland revolutionerande, möjligheter till behandling, men inte så sällan till ett mycket högt pris för enskilda landsting.
Här menar Läkarförbundet att det kommer att behövas en nationell samsyn, och på sikt även en samordning inom EU, kring hur särläkemedlen ska värderas, introduceras och finansieras i framtiden. Detta kan inte hanteras av ett enstaka landsting, än mindre av enskilda läkare i patientmötet.
Detta kan sägas vara undantaget som bekräftar regeln. I programmet tas klar ställning för läkares fria förskrivningsrätt, dvs att legitimerade läkare, oavsett specialistkompetens, kan skriva ut läkemedel om det sker utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Begränsningar av denna rätt leder tex lätt till flaskhalsar och minskad tillgänglighet som följd av ett ökat remitteringsbehov.
I dag är det svårt att få en samlad bild av patientens läkemedelsförskrivning. Dels kan patienten ha flera förskrivare, dels kan preparat ha bytts ut av apoteket. Dessutom är huvudmännens journalsystem ofta inkompatibla med varandra. Läkarförbundet vill att det utvecklas en läkemedelsjournal som är gemensam inom sjukvården. Därutöver bör varje läkare ha ett elektroniskt förskrivarstöd som komplement.
Läkarförbundet förordar i dag att det införs generisk förskrivning. Patienten och läkaren diskuterar då »rätt« läkemedelsnamn från början – risken för hopblandningar och bristande följsamhet minskar. Dock måste det bli bättre säkerhet vid utbyte av läkemedel. En samordning av tabletters utseende inom samma generikagrupp skulle underlätta för patienterna att »känna igen« sin medicin.
Förbundet motsätter sig obligatoriska förskrivarkoder på alla recept. Dessa koder bör främst användas för kontroll av förskrivning av vissa läkemedel men kan även användas för medicinska uppföljningar under begränsad tid och för vissa bestämda syften. Även diagnoskoder på recepten avvisas som ett merarbete utan tydlig nytta för patienten eller vårdgivaren.

Den snabba medicinska och tekniska utvecklingen ställer höga krav på läkares läkemedelskunskaper. Staten och sjukvårdshuvudmännen måste skapa utbildningssystem som stödjer den individuella kompetensutvecklingen genom hela läkarkarriären.
I programmet understryks också läkarnas viktiga roll i läkemedelsforskningen. En möjlighet till utökat samarbete med industrin är av avgörande betydelse. Det är önskvärt med ökad rörlighet mellan klinisk verksamhet och forskning inom läkemedelsområdet.
Många andra aspekter på läkemedel behandlas i programmet – tex vården av äldre, naturläkemedlens roll, biverknings- och interaktionsproblemen, konkurrens på apoteksmarknaden och läkemedels påverkan på miljön. Den intresserade kan hitta det fullständiga dokumentet på förbundets webbplats.