Hur ska vi på bästa sätt ta hand om invandrare från länder utanför EU som kommer till Sverige med en akademisk examen och/eller kvalificerad yrkeserfarenhet inom hälso- och sjukvårdsområdet? Frågan har behandlats i en statlig utredning, och dess betänkande har nu också remissbehandlats av Läkarförbundet.
Dessa kolleger måste ses som en stor tillgång för det svenska samhället, och det är viktigt både för oss och för dem att de så snabbt som möjligt kommer ut på arbetsmarknaden.
Nuvarande ordning för erkännandeprocessen för läkare – från ansökan om bedömning av den utländska utbildningen fram till utfärdandet av legitimation – är som bekant en segdragen historia. Läkarförbundet har under många år aktivt verkat för att underlätta denna process, som kräver en samverkan mellan en rad aktörer. Ett bra exempel är det s k Stockholmsprojektet i början av 2000-talet.
Utredningen har haft som mål att tydligt identifiera roll- och ansvarsfördelningen mellan Socialstyrelsen, Högskoleverket, universitet och högskolor, landsting samt arbetsmarknadsmyndigheter i erkännandeprocessen. Det är en bra utgångspunkt, men det är ändå osäkert om förslagen leder fram till en förkortad handläggning.
Det är bl a viktigt att det inte tillåts uppstå köer till ett begränsat antal platser för medicinsk kompletteringsutbildning vid högskolorna. Det måste, menar Läkarförbundet, ställas tydliga krav på högskolorna att inrätta tillräckligt många sådana platser, utan väntetid.

Läkarförbundet ser positivt på på att föreskrifter utformas för läkare från tredje land samt att Socialstyrelsen även fortsättningsvis bör vara både ingångsmyndighet och den instans som utfärdar kompetensbevis.
Högskoleverket bör i enlighet med förslaget ansvara för att avgöra om utbildningen motsvarar en läkarutbildning och kontrollera handlingarnas äkthet. Det sistnämnda är en svår uppgift och kräver utvidgade insatser och kontakter med instanser i andra länder. Tiden för remiss mellan Socialstyrelsen och Högskoleverket måste minimeras.
De medicinska fakulteterna får en utökad roll för att samordna och genomföra kompletteringsutbildning för utländska läkare. I utredningen går man inte in på hur bedömning av kompetens ska ske. Läkarförbundet anser att högskolornas vidgade ansvar ändå möjliggör en bättre språkutbildning, en bra medicinsk komplettering och fler praktikplatser.
De medicinska fakulteterna i Linköping och Uppsala har i dag stora erfarenheter av att genomföra utbildning för läkare med utländsk examen. Detta måste tas till vara och väga tyngre än regionalpolitiska skäl.
Det behövs en strukturerad modell för språkutbildning och testning av läkare. Läkarförbundet anser att denna utbildning, som bör ligga inom högskolornas ram, bör inriktas på sjukvårdssvenska och vara kopplad till praktik inom sjukvården.

Det kommer att krävas resurser för individuellt utformade utbildningar, och högskolorna måste anslås medel för detta. Högskolorna bör även fortsättningsvis genomföra någon typ av provtjänstgöring för specialister, och dessutom måste tjänstgöringen styras upp bättre i form av introduktion, målbeskrivningar, handledning, utbildningsplan m m.
Viktigt är att pengarna följer individen under kompletteringen för att lättare uppbringa praktikplatser och provtjänstgöringar. Då går det också att kräva hög­re kvalitet på dessa. Under utbildningen måste deltagarna ha möjlighet att få studiebidrag och studielån.
Fackförbunden är en viktig del av den svenska arbetsmarknadsmodellen. I många andra länder saknas en sådan tradition, och invandrande sjukvårdspersonal kan ha dåliga kunskaper om sina rättigheter som anställda. Det är därför rimligt att de bereds kontakt med respektive förbund som kan stödja dem på vägen mot legitimation och in på den svenska arbetsmarknaden.