Den engelske 1700-talsfilosofen David Hume ansåg att vår moraluppfattning styrdes av känslolivet, hans samtida Immanuel Kant ansåg att moralen var förankrad i förnuftet. Neurobiologerna, som i dag delvis övertagit filosofernas roll som känslolivets utforskare, lutar mest åt Humes teori [1].
Deras slutsatser grundar sig på komplexa experiment där försökspersonerna får gradera moralen i tänkta situationer som kan innebära att man offrar enskilda för det allmännas bästa – eller tvärtom. De flestas moraliska val styrs av en övertygelse om vad som är »rätt« eller »fel« men de har svårt att motivera känslan rationellt [1, 2]. Uppfattningarna skiljer sig förvånansvärt lite mellan olika kulturella och etniska grupper. Miljön påverkar genom att en stökig eller smutsig experimentell lokal gör individerna mer moraliskt krävande, medan ett trivsamt rum skapar mer överseende.
Det tycks alltså finnas något i moralens grammatik som liknar Noam Chomskys språkteori, att alla språk har en gemensam struktur och att förmågan att lära sig denna är medfödd [3, 4].

Om moralen delvis är känslostyrd och medfödd, borde den ändras om hjärnans funktioner påverkas, och så tycks det också förhålla sig. Antonio D’Amasio, känd genom sina litterära böcker om hjärnan och medvetandet, undersökte patienter med defekter i prefrontala kortex, ett område som integrerar logik med känsloimpulser. Dessa till synes välfungerande personer hade oftare en förenklad, utilitaristisk moraluppfattning, som enbart gick ut på att minimera antalet drabbade, oberoende av omständigheterna [5, 6]. De som vill testa sig själva och samtidigt lämna ett bidrag till databasen över moraluppfattningar [7] kan göra det på http://moral.wjh.harvard.edu/index2.html