I dessa dagar kommer Socialstyrelsen att slutligen fastställa nya föreskrifter och allmänna råd för läkares specialiseringstjänstgöring (ST). Läkarförbundet har varit med i arbetet via Nationella rådet för läkares specialiseringstjänstgöring, då detta naturligtvis är en viktig professionsfråga för oss. Det har varit en lång process, och de nya riktlinjerna som i dessa dagar fastställs gäller dock sedan 1 juli 2006.
Det betyder att en del ST-läkare kan ha hunnit göra uppemot 2 år av sin tjänstgöring utan att ha haft riktlinjer och målbeskrivningar att gå efter. Tiden det har tagit har varit nödvändig för att säkra en hög nivå och bra kvalitet på slutresultatet. Men nu är det bråttom att få på plats och implementera skrivningarna. Övergångsperioden sträcker sig till 31 december 2013. Det kan ses som en något kort tid och kommer att ställa krav på flera individuella bedömningar vid godkännandeförfarandet, så att ingen kommer i kläm.
De nya föreskrifterna och allmänna råden stärker vår specialiseringstjänstgöring. Svensk ST står sig väl i internationell jämförelse, och den kommer nu att kvalitetssäkras ytterligare. Det är en styrka att de övergripande kompetenskraven inom kommunikation och ledarskap samt vetenskap och utvecklingsarbete lyfts fram så tydligt. Dessa områden är en del av läkares yrkesroll men har tidigare inte definierats så tydligt i strukturen.

Läkarförbundet har arbetat aktivt för att stärka handledar- och studierektorsrollen. Dessa är nyckelpersoner i specialiseringstjänstgöringen och får mera definierade roller i det nya systemet. Nu gäller det att de också får tid för sina uppdrag. Vi hade gärna sett att studierektor också var med och signerade underlaget för ansökan om specialistkompetens, för att på så sett säkra en rättssäker process för ST-läkaren.
Nu är det inte så, men genom att skapa ett mera omfattande underlag finns bättre förutsättningar för en nationell extern granskning i ansöknings- och godkännandeförfarandet. Verksamhetschefen har redan i dag en central position och får i det nya systemet en än viktigare roll i läkares specialiseringstjänstgöring. Intygandet får en tydligare och mera omfattande struktur. Att handledaren lyfts fram särskilt är en tydlig signal om dennes roll. Redan i dag har många handledare handledarutbildning, och i det nya systemet kommer detta att vara obligatoriskt, vilket är klart kvalitetsstärkande.
Det är glädjande att Socialstyrelsen har valt att föreslå kontinuerlig utvärdering av ST-läkarens kunskaper under hela ST i stället för obligatorisk specialistexamen. Detta ger en bättre ST-utbildning och en större rättssäkerhet för den enskilde läkaren.
Kvalitetssäkring har varit ledord för arbetet, och kravet på extern granskning av utbildningsenheterna – exempelvis via SPUR-inspektioner – är mycket bra. Att det är en extern inspektion och inte någon »egenskattning« är en förutsättning för att vi ska kunna hävda ett oberoende och kunna jämföra oss i internationella sammanhang. För att få till en rimlig återkommande uppföljning anser vi att ett tidsintervall på fem år mellan varje inspektion är rimligt. För att SPUR-inspektionerna även fortsättningsvis ska fungera optimalt kommer verktyget nu att specifikt anpassas utifrån de nya utfärdade föreskrifterna.

De nya reglerna innebär att man kan räkna in sex månader tjänstgöringstid i ST om man har disputerat. Det är bra, för det stärker den vetenskapliga delen av ST och innebär ett erkännande av forskningens värde för sjukvården. Det kommer dock även i fortsättningen att ta lång tid för den som väljer att både specialisera sig och disputera, vilket naturligtvis är en nackdel och säkerligen inte stärker rekryteringen till forskningen.
Läkarförbundet anser fortfarande att strukturen med bas- och grenspecialiteter är negativ för den svenska sjukvården. Sannolikheten för att en läkare som är verksam inom en grenspecialitet ska kunna upprätthålla tillräcklig kunskap inom basspecialiteten är ytterst liten. Utvecklingen inom många medicinska kunskapsområden riskerar dessutom att kraftigt fördröjas.
Redan i dag kan man ifrågasätta om tiden från läkarexamen till färdig specialist inte är för lång. Med den nya indelningen kommer den för många att bli ännu längre. Det behövs ingen utredning för att se att en förlängning av ST sannolikt har en negativ effekt på den kliniska forskningen.

I dag vore det naturligt att sammanställningen av allt underlag för ansökan om specialistbevis kan göras i ett digitalt verktyg. Det är inte tidsenligt att som en ekorre samla diplom och intyg i högar under många år av tjänstgöring, när det är möjligt att lägga detta i en anpassad mapp. Kompetensportföljen är ett IT-verktyg som nu har omarbetats och kan användas till systematisk dokumentation.
Kvalitet är dock inte gratis, och det är viktigt att resurser tillförs. Att tro att kunskap enbart kan hämtas inom ramen för verksamhetens produktion är inte realistiskt. Det måste finnas resurser för sidotjänstgöring, utbildning och handledning inom verksamheten. Av våra undersökningar vet vi att detta kan var ett bekymmer tex inom små verksamheter, men också när det råder påbud om sparbeting.
Att spara på utbildning är dock en mycket riskabel och kortsiktig lösning. Det måste tillföras mera resurser för att stärka specialiseringstjänstgöringen för läkare.