Det är välkänt att viktstörningar sammanhänger med en diskrepans mellan individens subjektiva kroppsuppfattning och den faktiska fettmassan. Kvinnor anser sig oftare vara överviktiga, trots en normal vikt, under det att män tenderar att underskatta sin vikt.
Denna skillnad mellan den objektivt mätbara fetman och den subjektiva uppfattningen om sin kropp tycks öka, enligt en studie i veckans nummer av BMJ (2008;337:a494). Artikeln bygger på två befolkningsenkäter, en från 1999 och en från 2007.
Demografiska och antropometriska data matchades mot deltagarnas egen uppfattning om sin vikt. Andelen överviktiga (definierat som BMI >25) steg från 42,7 1999 till 52,9 2007. Den andel korpulenta som också upplevde sig som överviktiga sjönk dock samtidigt från 81 procent till 75 procent. Författarna menar att denna ökning av personer med störd kroppsuppfattning speglar ett samhällsfenomen. Av olika skäl – där negativa mediebilder och stigmatisering finns med – tar man i mindre utsträckning till sig tecken på fetma, vilket också minskar motivationen att påverka sin egen vikt.
I sin ledarkommentar lyfter professor Sara Bleich från Johns Hopkins de sociala komponenterna i fetmaproblematiken. Övervikt kan förebyggas bara genom samhällsinsatser på flera nivåer eftersom enskildas beteende i så hög grad präglas av sociala trender och attityder.
En utvärdering av tre dietråd, nyligen publicerad i New England Journal of Medicine (2008;359:229-41), går i linje med Bleichs resonemang. Atkins/GI-metoden gav bättre viktnedgång än både s k medelhavskost och traditionell fettsnål diet, som bygger på kalorirestriktion – men alla tre metoderna ledde till signifikant viktnedgång. Att skapa motivation för att följa kostråd över huvud taget tycks vara den stora utmaningen.
