Kvalitet har blivit sjukvårdspolitikens favoritadjektiv – när ny organisations- eller vårdvalsmodell ska införas är det kvaliteten som ska styra. Dessa goda intentioner är dock behäftade med ett problem: praktiskt användbara och rättvisande kvalitetsindikatorer saknas. Om de hade funnits skulle de för länge sedan kommit i allmänt bruk.
En anledning till att kvalitetsmåtten ofta är trubbiga är att enstaka indikatorer används för att beskriva en komplex interaktion mellan patient och sjukvårdsapparat. Denna begränsning har man försökt komma förbi genom att lägga samman ett antal indikatorer till ett så kallat kompositindex. Resultaten av en brittisk studie där man vägt ihop 32 indikatorer för att gradera vårdens kvalitet för ett antal folksjukdomar verkar lovande (BMJ 2008;337:a957).
Författarna har begränsat sig till att undersöka hur vårdinrättningar följer accepterade riktlinjer för att utreda, behandla och bemöta patienterna. För att utforma riktlinjerna användes en blandning av evidensbaserad teori och konsensus hos en klinisk expertpanel.
Hur bra är detta brittiska kompositindex jämfört med andra kvalitetsmått?

Det mäter inte faktiska utfall men ger ett begripligt mått på hur väl en vårdinrättning följer riktlinjerna för ett optimalt omhändertagande. Indexet avslöjade stora skillnader i vårdkvalitet inte bara mellan inrättningar utan också mellan olika sjukdomsgrupper. Åkommor med positiv folkhälsotrend som hjärt–kärlsjukdom behandlades med större följsamhet till riktlinjerna än tillstånd som artros. Det innebär att kvalitetsmåttet kunde användas för att identifiera problemområden och för att skapa positiva incitament genom anpassning av ersättningssystemet. Kvalitetsmått i form av kompositindex är rätt väg att gå, konkluderar författarna, som dock inte betraktar något system som helt färdigt för praktiskt bruk.

»Åkommor med positiv folkhälsotrend som hjärt–kärlsjukdom behandlades med större följsamhet till riktlinjerna än tillstånd som artros.«