Det Nationella planeringsstödet vid Socialstyrelsen genomför årligen en inventering av personaltillgången för flera olika personalkategorier inom svensk sjukvård. Tillgången på specialistläkare är ett av undersökningens återkommande fokus, och där utmärker sig psykiatrin med ett ständigt underskott på psykiatrer. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Sveriges läkarförbund såg redan under psykiatrisamordnarens arbete ett behov av att ta reda på hur den svenska psykiaterkåren mår. Därför har vi nu gemensamt genomfört en undersökning för att ta reda på svenska psykiatrers attityd till sitt arbetsliv. Resultatet är på flera sätt en skrämmande läsning.
Samtidigt lanserar SKL i år tillsammans med Svenska Läkaresällskapet en satsning för nyrekrytering till psykiatrin. Med kampanjen »Psykiatrins ansikten« vill man med föreläsningar bland läkarstudenter locka yngre att intressera sig för psykiatri. Satsningen på nyrekrytering till psykiatrin är viktig, särskilt som mer än hälften av landets psykiatrer i dag är över 55 år. Men det hjälper inte att locka unga till psykiatrin med fagra löften om en spännande yrkesframtid om man inte är villig att göra vad som behövs för att locka dem att sedan stanna kvar i verksamheten och bidra till dess utveckling.
Av rapporten »Psykiaters arbetsliv och arbetssituation« framgår det att ca 80 procent av psykiatrerna arbetar i den landstingskommunala sektorn, men att bara drygt hälften av av dem skulle vilja arbeta där. Det motsatta gäller för universitetsvärlden. 8 procent av de tillfrågade specialisterna i psykiatri arbetar där, och dubbelt så många vill dit. Samma gäller för den privata sektorn: 23 procent arbetar där, och hela 44 procent vill dit.

Fler psykiatrer avser att minska sin arbetstid än som avser öka den. Samtidigt tänker sig paradoxalt nog de flesta att pensionera sig förhållandevis sent, efter 65 års ålder. Det tycks alltså som om de vill arbeta kvar inom psykiatrin, men som att de inte orkar arbeta full tid.
När man sedan frågar vad som skulle kunna få deltidsarbetande psykiatrer att arbeta mer, svarar hälften att högre lön skulle kunna motivera. Mer än en tredjedel vill se bättre ledning och styrning, och knappt en tredjedel vill se bättre vårdprocesser respektive bättre fortbildning. På liknande sätt svarar de som lämnat psykiatrin. Detta stämmer till eftertanke.
När landets psykiatrer ska ta ställning till vilka förändringar som är viktigast för psykiatrins framtid är svaret tydligt. Först och främst fler psykiatrer. I andra hand vill de se mer evidensbaserade metoder i vården, och i tredje hand efterfrågar de bättre fungerande samarbete mellan kommuner och landsting.

Den senaste tiden har debatten om psykofarmakologisk behandling fått ny näring, sedan medier rapporterat om patienter som drabbats av allvarliga medicinbiverkningar och/eller som övermedicinerats. Den debatten är flerfalt olycklig.
För det första är det av största vikt att patienter får rätt diagnos, behandling och uppföljning. För det andra skrämmer den patienter med ett oundgängligt behov av medicinering men med sviktande sjukdomsinsikt från att ta sin medicin – vilket leder till personliga tragedier. För det tredje pekar den på kvalitetsbrister i den psykiatriska vården, som inte skulle behöva finnas där.
Rätt använda är dessa läkemedel potenta medel mot svåra sjukdomar, fel använda kan de ställa till med stort elände. En psykiatri med för låg kompetens eller för lite resurser för utredning och utvärdering löper stor risk att inte kunna använda dessa medel rätt.

Den genomförda undersökningen bland landets psykiatrer har haft ett mycket ambitiöst upplägg. Den ger många och intressanta svar. Men läsningen borde sluta i några viktiga frågor: »Varför fungerar inte ledningen hos oss, varför vill de någon annanstans, och varför vill de minska sin arbetstid med patienterna?«
Andra frågor finns där sedan tidigare: »Varför finns det stora geografiska områden utan fast anställda psykiatrer?« Den som kan något om psykoterapi vet att vissa frågor gör ont att ställa sig, men också att de måste ställas för att man ska komma vidare. Vården av de psykiskt sjuka, många med livslånga handikapp och hjälpbehov, skiljer sig i vissa avseenden inte från annan vård: Man får vad man betalar för.