Läkarförbundet har nyligen remissbehandlat ett förslag från EU-kommissionen rörande ett europeiskt direktiv om patienters rättigheter vid vård utomlands. Den goda tanken är att få enhetliga regler som kan säkerställa kvalitet, säkerhet och effektivitet för den gränsöverskridande vården.
Reglerna föreslås omfatta alla vårdgivare, vilket vi tolkar som att de ska gälla oavsett hur vården organiseras, tillhandahålls eller finansieras. Detta är bra, då vi anser att huvudprinciperna bör vara att behandlingsmetoden är evidensbaserad, och att ersättningen inte ska bli högre än kostnaden i det egna vårdsystemet.
För att värna en patientsäker utlandsvård måste medlemsstaterna ha rutiner och system för att hantera eventuella vårdskador. Vi vill särskilt betona att patienterna ska ha möjlighet att klaga och garanteras prövning och kompensation om de lidit skada av vården. Det måste därför, såsom föreslås, finnas system med yrkesansvarsförsäkring, garanti eller motsvarande för att hantera denna risk.
Den svenska patientförsäkringen som bekostas av vårdgivaren täcker såväl offentlig som privat vård och ger patienten ekonomisk kompensation för skador. Patienten behöver inte bevisa att skadan beror på felbehandling. Information om vad som gäller vid skada är ett viktigt underlag för patienten om han eller hon vill söka vård utomlands.
Även principen om överföring av patientjournaler är viktig. I förslaget framhålls att integriteten och personuppgiftsskyddet måste respekteras när hälsouppgifter överförs till en annan medlemsstat. Man kan dock förutse en hel del praktiska problem, inte minst på grund av skilda språk.

Att endast sådan vård som bekostas av det allmänna ska kunna ersättas rimmar väl med Hälso- och sjukvårdslagens krav om vård på lika villkor efter behov. En komplikation är emellertid att detta varierar beroende på i vilket landsting patienten bor. Det är inte rimligt med stora regionala skillnader inom ett land för rätten att välja vård utomlands. Läkarförbundet har länge verkat för att man i Sverige borde tydliggöra gränserna för det offentliga åtagandet.
Enligt kommissionens förslag har patienten rätt att få läkemedel som godkänts i det land där vården ges, även om de inte får säljas i patientens hemland. För läkemedelsbehandling skulle således en annan princip gälla än för övrig vård, något som kan leda till höga kostnader.
En säker läkemedelsanvändning förutsätter även ett samarbete över gränserna kring recept utfärdade i
andra medlemsländer. Man måste bekämpa förfalskade läkemedel och recept, men också ta fram bra patientinformation om läkemedel. Delar av det svenska regelverket kan komma att påverkas t ex av vad som kommer att gälla för utbyte av läkemedel på apotek. Även detta kan få konsekvenser för läkemedelskostnaderna.

Vi ser positivt på den föreslagna huvudregeln att det inte ska krävas förhandstillstånd för »sjukhusvård« utomlands. Läkarförbundet har redan tidigare motsatt sig krav på förhandstillstånd, då vi anser att det skulle motverka den fria rörligheten.
I förslaget finns vissa öppningar för system med förhandstillstånd. Vi anser att sådana lätt kan leda till att större hänsyn tas till huvudmännens önskemål än till värdet för patienterna av ökad valfrihet och konkurrens. En ökad konkurrens skulle vara bra för kvalitetsutvecklingen, och vi är övertygade om att många svenska sjukhus har goda förutsättningar att locka till sig patienter från övriga EU.
I stället för förhandstillstånd förordar Läkarförbundet ett system med förhandsinformation för att patienten ska kunna göra välinformerade val. Informationen ska t ex klargöra om den tänkta vården är evidensbaserad och om den omfattas av ersättning fullt ut eller om patienten själv måste stå för viss del. Sådan förhandsinformation måste, enligt vår mening, dessutom ges snabbt.