Får patienten bättre hjälp om den läkare man konsulterar har samma etniska och kulturella bakgrund? Många anser det, och internationellt finns flera program som ska underlätta för studenter från minoritetsgrupper att läsa medicin.
Underförstått förutsätts att läkare kommer från etniskt och ekonomiskt privilegierade miljöer i kontrast mot de mest behövande patienterna som tillhör socialt, etniskt och ekonomiskt utsatta grupper.
Huruvida dessa socio-etniska utjämningsprogram fyller sitt syfte har nyligen diskuterats i både JAMA och BMJ.
JAMAs artikel bygger på resultaten av de studentenkäter som alla USAs medicinska högskolor publicerar årligen. Där ingår ett stort antal frågor kring attityder till etnicitet och hudfärg. På studieorter med en hög andel färgade studenter ansåg sig fler vara väl förberedda att behandla patienter med en annan etnisk och kulturell bakgrund – ett kanske inte helt överraskande resultat (2008;300:1135-43).
I London finns ett radikalt annorlunda antagningsprogram där man efter individuell prövning tar in 50 studenter från landets sämsta skolor. Med extra studiestöd, personlig mentor samt upp till två års längre studietid har nästan samtliga klarat grundutbildningen, en imponerande prestation med tanke på förutsättningarna (BMJ 2008;336:111-14). Om dessa studenter kommer att välja att arbeta med just de utsatta etniska och sociala grupper som de själva kommer ifrån vet man ännu inte.
En aspekt som inte diskuteras i artiklarna är att medicinen redan utan kvoterade intagningar har blivit ett uttalat internationellt och mångkulturellt yrke. Ganska många väljer att arbeta i ett annat land än där de vuxit upp eller studerat. Förutsättningarna för att förstå patienter med en annan bakgrund har ökat.
