I British Journal of Surgery publicerades nyligen en ledare (2008;95:807-8), i vilken författarna konstaterade att flera evidensbaserade framsteg inom den kirurgiska peri-operativa vården inte slagit igenom. Som exempel nämns att mekanisk tarmrengöring före kolorektal kirurgi inte bidrar till minskad risk för infektioner utan i stället orsakar dehydrering och elektrolytrubbningar och dessutom möjligen ökar risken för anastomosläckage.
Andra exempel är bruket av nasogastriska sonder i avsikt att avlasta mag–tarmkanalen postoperativt, trots att vi känner till att detta inte bidrar till att minska risken för anasto-mosläckage utan i stället ökar risken för lungkomplikationer och senarelägger normal tarmmotorik.
Andra exempel är alltför stor intravenös vätsketillförsel och utdragen fasteperiod både före och efter operation. Enligt författarna håller en majoritet av engelska och europeiska kir­urger (här refereras också till svenska studier) fast vid de äldre (obsoleta) metoderna, trots att de övertygande visats vara av intet värde och dessutom skadliga.

Vad är det då som utgör hindret för de evidensbaserade metoderna att slå igenom? Det tycks finnas barriärer mellan den vetenskapliga kunskapen och de praktiska realiteterna vid patientens sängkant. Barriärerna finns på alla typer av sjukvårdinrättningar, även där de nya metoderna tagits fram. Vi saknar helt enkelt kunskap om hur vi kan förändra våra rutiner och vårt arbetssätt. I både USA (http://nihroadmap.nih.gov/ ) och Storbritannien (http://www.nihr.ac.uk/ ) har man tagit initiativ för att finna vetenskapliga metoder, som leder till att implementering av evidensbaserad medicin kan äga rum på den enskilda arbetsplatsen.
En del sådana studier har publicerats. Det vore spännande att få en genomgång av dessa, förslagsvis genomförd av SBU.