I regeringens forskningsproposition för de kommande fyra åren föreslås ett tillskott av 5 miljarder kronor, varav 1,8 miljarder för strategiska satsningar inom medicin, teknik och klimat. 585 miljoner öronmärks för molekylär biovetenskap, stamceller, diabetes, neurovetenskap, epidemiologi, cancer, psykiatri och vårdforskning.
Regeringen vill på så vis skaffa sig en möjlighet att strategiskt prioritera olika forskningsfält. Forskningsminister Leijonborg välkomnar en debatt kring detta, och vi bidrar gärna. Forskning om cancer, diabetes och neurologiska sjukdomar är redan mycket väl finansierade, med kanske hälften av alla medel för medicinsk forskning. Tillskottet blir därför sannolikt av begränsad betydelse. Samma summa till forskning kring andra kroniska sjukdomar med stort lidande skulle ha kunnat spela en mer avgörande roll.
Vi hade önskat att regeringen vågat profilera Sverige mer gentemot omvärlden. Vi saknar en analys av samhällets uppdrag i relation till den totala forskningen. Prioriteringarna innebär även en begränsning av resurstillskottet till fakulteterna – dessa kommer inte att kunna avskaffa dagens anmärkningsvärda situation, där statligt anställda kliniska professorer och lektorer fortlöpande måste söka externa medel för att »tjäna ihop« till sin egen lön.
Regeringen vill stärka den fria nyfikenhetsforskningen men samtidigt att forskningen, mer än i dag, ska komma till nytta för samhälle och näringsliv. En särskild utredare ska ta fram en modell för utvärdering av forskning, där kvalitet även kan inkludera effekter för samhälle och näringsliv. Man kan inte ha några invändningar mot detta, så länge som rågången mot kortsiktig arbetsmarknadspolitik hålls klar.
En särskild satsning görs på infrastruktur för forskning genom att inrätta ett infrastrukturråd inom Vetenskapsrådet. Särskilt vill man prioritera databaser, register och biobanker. Tanken är riktig, men 150 miljoner till infrastruktur är i praktiken en neddragning. Sverige har flera löpande avtal, merparten tecknade av regeringen, där kostnadsökningarna med råge kommer att överstiga 150 miljoner. Det lär bli en tuff start för det nya infrastrukturrådet.
Ämnesrådet för medicin ska utökas till att omfatta medicin och hälsa och även inbegripa det vårdvetenskapliga området. För att stärka klinisk forskning föreslås en satsning på fler kliniska forskarskolor och kliniska forskartjänster, vilket vi välkomnar.

Läkarförbundet har i sitt forskningspolitiska program framhävt vikten av att klinisk forskning i Sverige inte bara har spets utan också bredd. Det finns inga belägg för att en forskargrupp på 50 personer åstadkommer bättre resultat än tio grupper om vardera fem medarbetare. Snarast finns evidens för motsatsen.
Det har funnits starka företrädare för vetenskapssamhället som menat att ALF-medel bör utsättas för nationell konkurrens på samma vis som medel från Vetenskapsrådet. Ett sådant system skulle med stor sannolikhet leda till rikare men också färre forskargrupper. Det är därför glädjande att regeringen föreslår att det lokala inflytandet över dessa medel behålls, med tilldelning efter lokal konkurrens. En nationell prioritering av ALF-medel hade minskat lokala incitament och intresse för forskningsfrågor.
Att Vetenskapsrådet nu också uppdras att utvärdera de lokala prioriteringssystemen är svårt att invända mot. Vi hade gärna sett att man gått längre, enligt den statliga utredaren Olle Stendahls förslag, och infört krav på landstingen att regelbundet leverera forskningsbokslut.
Lokal konkurrens, med kännedom om enskilda forskares förtjänster, kan kanske också underlätta processen att prioritera projekt utifrån ett proaktivt snarare än reaktivt synsätt. Nobelpristagarna Mar-shall och Warren motarbetades in i det sista av »fors-karsamhället« och hade aldrig kunnat upptäcka infektionen bakom magsår, om inte lokala företrädare hade trott på dem och finansierat projektet.

Lars Leijonborg är mycket nöjd med, som han säger, den största enskilda satsningen någonsin på forskning i Sverige. Under mandatperioden kommer ingen annan statlig verksamhet att få ett så stort nivålyft. Regeringen medger att behovet är så mycket större än vad man nu klarat av att avsätta. Vi vill därför tolka propositionen med positiva ögon, som ett trendbrott som bottnar i en förståelse för att Sveriges framtid är intimt förknippad med våra forskningsframgångar.