Förslaget i USAs kongress att alla arvoden från läkemedelsindustrin till läkare ska registreras i en offentlig databas (se min ledarkommentar i nr 42) har redan lett till liknande krav i Sverige. De framförs i en artikel av Fredrik Hedlund på lakartidningen.se, där samma regler som gäller i USA efterlyses i Sverige.
I teorin kan kongressförslaget – inlindat i hedersord som »öppenhet« och »transparens« – verka rimligt. I praktiken har det oroande drag av ett kriminalregister för de läkare som kan antas vara köpta av läkemedelsindustrin. Läser man amerikanska medier framgår att många uppfattar registret som en förteckning över korrumperade doktorer.
Finns det andra sätt att komma åt de reella problemen med oredovisade intressekonflikter än genom offentliga listor som är lätta att misstolka?
Till att börja med – debatten i USA började med att toppskiktet av forskningsaktiva läkare (inte minst psykiatrer) engagerades som rådgivare till läkemedelsindustrin utan att vederbörandes universitet krävt ordentliga redovisningar av uppdragen. Medvetenheten om problemen med intressekonflikter kring forskning tycks ha varit större på medicinska tidskrifters ledarsidor än på de akademiska institutioner där frågorna rätteligen hör hemma. I Helsingforsdeklarationen påtalas speciellt vikten av att redovisa intressekonflikter – men vem som ska se till att rekommendationerna efterlevs i praktiken är oklart. Exempelvis kräver ganska få medicinska tidskrifter en undertecknad jävsdeklaration av sina skribenter. Läkartidningen införde kravet år 2001.
I takt med att statens andel av bidragen till medicinsk forskning minskar under det att privata bidragsgivares andel ökar, kommer industrisamarbetets intressekonflikter förmodligen att öka – liksom behovet av att forskarsamhället självt tar itu med frågorna.
