I veckotidningar är ledarskribenten oftast bättre insatt i tidskriftens ämnesområde än läsekretsen. I Läkartidningen och andra medicinska tidskrifter är kunskapsbalansen annorlunda. När jag tar upp medicinska frågor i denna ledarkommentar, finns alltid grupper av läsare med djupare inblick i ämnet och välgrundade åsikter.
Det kan alltså vara en grannlaga uppgift att redovisa sin uppfattning för i sakfrågorna så väl insatta kolleger. Eftersom detta är min 238:e och sista ledarkommentar (jag lämnar Läkartidningen vid årsskiftet) vill jag ta tillfället i akt att tacka de många kunniga läsare som kommenterat mina kommentarer. De kritiska synpunkterna har varit sakliga, och lätta att ta till sig. De positiva omdömena har lyft fram det man gärna vill höra: att läsaren instämmer i det man skrivit.
Alla skribenter har sina favoritämnen. Mitt återkommande tema har varit hälsofrågor där kritiskt tänkande, medicinsk sakkunskap eller yrkes-etik fått backa för andra intressen. Huruvida en enskild artikel verkligen kan ändra på något man ogillar är diskutabelt, men i bästa fall kan den väcka en opinion. Kommentaren i april 2005 tog upp hur svensk sjukvård kräver betalning av utblottade flyktingar för att ge dem tillgång till hälsovård. Den upprörde massmedierna och våra läsare i ännu högre grad. I dag återfinns frågan om sjukvård till papperslösa högt på dagordningen.
Från och med nästa år kommer du som läsare att få ett bredare utbud av ledarkommentarer. De kommer att skrivas av min efterträdare docent Jan Östergren och den övriga medicinska redaktionen.
Jag vill önska alla läsare God Helg.
Vi kanske möts i andra sammanhang!
