Mitt första jobb i sjukvården var som så kallat extravak på medicinska intensivvårdsavdelningen på Södersjukhuset 1972. Mycket var då annorlunda jämfört med nu.
Jag minns att en svårt njursjuk man som passerat 50 år inte ansågs vara aktuell för dialys då han samtidigt hade diabetes och prognosen allmänt ansågs för dålig för att man skulle satsa på en långvarig, kostsam men livsnödvändig behandling. En åldersgräns på 70 år förelåg generellt i Sverige för att komma ifråga för vård på hjärtinfarktavdelning.
2007 var medianåldern för kvinnor med hjärtinfarkt 78 år och för män 70 år. Majoriteten av HIA-vårdade hjärtinfarktpatienter är i dag över 70 år. Sjukvården kan i dag göra och gör mycket mer än för 36 år sedan. Denna utveckling är en följd av medicinska framsteg kombinerat med en gynnsam ekonomisk utveckling.
Nu blåser det dock kalla ekonomiska vindar som manifesteras inte minst genom varsel i den industriella sektorn. Även om aktuella personalminskningar som annonserats vid universitetssjukhusen i dagarna kanske inte är en direkt följd av finanskris och lågkonjunktur minskar politikernas vilja att skjuta till nya pengar på grund av de ekonomiska framtidsutsikterna.
Att skjuta upp ett inköp av ny bil för en privatperson eller av en ny lastbil för ett företag kan ofta göras utan att stora problem uppstår. Men för patienten som behöver en bypass-operation eller en ny höftled kan en tidsutdräkt i det första fallet bli ödesdiger och i det andra fallet leda till förlängt lidande med rejält nedsatt livskvalitet.
Vi kommer säkert att behöva diskutera prioriteringar inom sjukvården mer än vad vi behövt göra de senaste åren, men det blir också nödvändigt att noga fundera över hur samhällets totala resurser bäst används.
