Hösten 2008 presenterade Lars Leijonborg en ökning med 600 nya helårsplatser på läkarprogrammet, fördelade på de sex utbildningsorterna. Dessa är utöver de 300 platser som aviserades året innan. Vi är oroade över att denna utökning är för omfattande för att bevara kvaliteten på utbildningen och manar till försiktighet inför framtida utökningar.
Medicine studerandes förbund genomför vartannat år en handledningsenkät på de kliniska terminerna. Senast den genomfördes var år 2006. Enkäten visade att tidigare utökningar inte har följts upp av ökade resurser i den mån som skulle varit nödvändigt för att inte påverka kvaliteten. Antalet studenter per handledare hade ökat, till att på sina håll vara så många som åtta studenter per handledare. Dessutom har de praktiska momenten blivit färre: exempelvis har en av tre studenter inte fått utföra gipsning, hålla fri luftväg eller suturera – färdigheter som varje student måste ha praktiserat under sin utbildning. Konsekvensen är att studenterna blivit sämre förberedda för yrkeslivet. I slutändan drabbar det patienterna.
En alumniutvärdering av nyutexaminerade läkare vid Umeå universitet 2006 visade på stora brister inom utbildningen. Enligt studenterna var de för många i förhållande till antalet handledare och patienter. Undervisningen i undersökningsteknik visade sig vara ett centralt problemområde i stort behov av åtgärder. Innan dessa allvarliga brister åtgärdats är det skäl nog att ifrågasätta en ytterligare ökning av antalet studenter.
I Läkartidningen (nr 38/2008) tar Niels Lynöe upp viktiga patientaspekter. Enligt hans studier ställer patienter gärna upp i den kliniska undervisningen, ofta under förutsättning att endast en student deltar. Anledningen är att patienten med allt för många omkring sig känner sig i underläge. De blir därmed mindre benägna att fortsätta medverka vid klinisk undervisning vid ny förfrågan.
Läkarförbundet är alls inte emot en utökning av antalet platser på utbildningen. Det finns anledning att oroa sig inför den framtida tillgången på läkare. Vad vi vill är att utökningen görs med eftertanke, med försiktighet och med nödvändiga resurser.
Var tredje svensk läkarstudent studerar i dag utanför landets gränser. Dessa har inte tagits med i de beräkningar som gjorts av antalet framtida läkare. Det kan antas att en mycket stor del av studenterna vänder tillbaka till Sverige efter examen, vilket ytterligare ökar efterfrågan på AT- och ST-utbildning.
I debatten om läkarutbildningens dimensionering glöms diskussionen kring morgondagens doktor ofta bort. För i dag pågår stora strukturförändringar som förmodligen kommer att påverka den kommande efterfrågan på läkare. Till exempel är det orimligt att läkarna ägnar så lite av sin tid åt patienterna som i dag.
Skåne är ett tydligt exempel. Här finns det så många läkare att alla Skånes invånare skulle ha möjlighet till ett halvtimmeslångt läkarbesök per vecka.
En lättbesvarad följdfråga är om problem med att få träffa doktorn beror på läkarbrist eller på logistik. Föga troligt är också att de redan ekonomiskt tyngda landstingen skulle ha råd att anställa dubbelt så många läkare som i dag, vilket många pläderar för.
Att fler sjukhus engageras i den kliniska undervisningen är ett viktigt sätt att förbättra utbildningens kvalitet; liksom att studenterna ges möjlighet till att ha längre, sammanhållna placeringar.
Läkarförbundet vill också ha fler AT- och ST-platser. Handledarutbildning vill vi ha som en självklar del av AT, då AT-läkare ofta handleder studenter. Med ökade resurser till den kliniska handledningen och fokus på morgondagens doktor blir vi inte bara bättre än i dag, vi kan även bli fler med bibehållen kvalitet.
