Under höstens riksstämma i Göteborg blev jag erbjuden att blogga för Läkartidningens räkning. Detta var premiär för mig – jag hade varken läst eller skrivit någon blogg tidigare.
Efter en viss initial vånda upptäckte jag snart det sköna i att, utan omedelbart mothugg, få skriva ur mig några av alla de reflexioner och funderingar som väcks i samband med ett sådant stort möte.
När jag nu åter får chansen att göra min stämma hörd vill jag ta upp tråden där jag slutade – med en övergripande kommentar kring Svenska Läkaresällskapets riksstämma. Mitt intryck i november 2008 var att medelåldern på delegaterna var påfallande hög. Det finns ingen officiell statistik över ålderspanoramat på de deltagande läkarna, så återigen kan min observation få stå oemotsagd. Men man ser en svagt nedåtgående trend i det totala antalet delegater de senaste åren.
Så, har stämman spelat ut sin roll i vår alltmer högspecialiserade och tidsstrukturerade vård? De föreläsningar och symposier jag bevistade var alla utmärkta. Jag tycker fortfarande att stämman ger en fantastisk möjlighet att träffas, lära, tänka och umgås, utanför det dagliga ekorrhjulet, just därför att vi blir alltmer högspecialiserade och fokuserade i vårt dagliga arbete.
Ibland måste man ges tillfälle att höja blicken. Som klinisk farmakolog, med ett allmänperspektiv på läkemedel och läkemedelsbehandling, är det svårt att hitta ett bättre forum för att diskutera övergripande frågor.
Men jag tror inte att konceptet överlever om vi inte med omedelbar verkan får dit de yngre läkarna. Ett förslag – varje överläkare som reser till riksstämman måste medföra minst en ST- eller AT-läkare, annars äger man inte tillträde.
