Under de senaste veckorna har jag med intresse följt debatten om den nya läkarutbildningen vid Karolinska institutet (LT nr 4, 6 och 8/2009).
Att KI behövde göra något åt sin utbildning torde vara ställt utom allt tvivel. I Högskoleverkets senaste utvärdering bedömdes genomförandet vara mindre gott inom fyra av sex utvalda dimensioner, och Stockholm och Göteborg var de orter som utmärkte sig negativt. Sedan kan det naturligtvis diskuteras hur mycket tid som ska ägnas åt den gemensamma kärnan, i förhållande till den valbara fördjupningen.
Att de läkarstuderande blir oroliga ligger i sakens natur. Förändringar är alltid potentiellt hotfulla, och självklart vill de även framöver vara tillräckligt väl förberedda inför AT. Att programdirektören försvarar förändringarna är följdriktigt. Han har noga läst Högskoleverkets alla påpekanden och vinnlagt sig om att utforma en modern läkarutbildning. Att representanter för enskilda ämnen tycker sig ha fått för lite tid är också följdriktigt, om än beklämmande. I ett modernt läkarprogram är det slutresultatet som räknas, inte hur mycket de enskilda ämnena exponeras.
Det i mitt tycke bästa inlägget står MSFs ordförande, Yosef Tyson, för (LT nr 8/2009). Han resonerar klokt om nödvändiga förändringar, inklusive hur »curriculum overload« måste tacklas. Långt ifrån lika kloka verkar en del kursledningar vara, nämligen de som fortsätter föreläsa som vanligt, även när det pedagogiska konceptet förnyats och den tilldelade tiden reducerats.
Särskilt för dem rekommenderas (förnyad?) läsning av »Tema medicinskt lärande« (LT nr 38/2007). Där behandlas vuxenpedagogisk forskning liksom kvalitetsbedömning av utbildningar, och där presenteras positiva erfarenheter av förändringsarbete inom läkarutbildningen.
