I veckans nummer diskuteras hur man kan behandla gastroesofageal reflux; med operation eller medicinskt. För 24 år sedan slet jag av min hälsena under tennisspel. På akutmottagningen omhändertogs jag av kirurgjouren, som berättade att man nu hade slutat sy ihop hälsenor och i stället behandlade med gips i 8 veckor. Mina kollegor på medicinkliniken ifrågasatte dagen efter jag fått mitt gips om detta var rätt behandling, och vid rundringning till övriga ortopedkliniker i Stockholm uppgavs utan undantag att operation var den föredragna behandlingen. Efter konsultation med erfaren ortoped och efter att ha läst en nyutkommen avhandling från Göteborg där man randomiserat till operativ respektive konservativ behandling fann jag tillräcklig evidens för ickeoperativ behandling. Min hälsena läkte också bra.
Lite anmärkningsvärt är att samma skillnader i behandlingsstrategi som fanns för 24 år sedan fortfarande existerar i Stockholm. Samma sjukhus som då behandlar fortfarande konservativt medan resten opererar. Även på många andra områden finns skillnader i omhändertagande och synsätt inom landet. I förra veckans LT presenterades de olikheter som finns mellan olika län i synen på MRSA, och snart kommer vi att publicera data som belyser skillnader i omhändertagande av knäledsartros mellan olika regioner.
Beror dessa skillnader på bristande evidens, på otillräcklig kunskap om evidensen eller olikheter i tolkning av denna? Orsakerna varierar säkert. När det gäller hälseneruptur verkar evidensläget vara ungefär detsamma som för 24 år sedan. De relativt få och otillräckligt stora studier som gjorts verkar inte ha förändrat läget, och en Cochranerapport om ämnet har dragits tillbaka i år! Det finns säkert all anledning att på många områden återkomma till både vad som är bästa behandling och hur tillgänglig evidens omsätts i praktiken!

»Lite anmärkningsvärt är att samma skillnader i behandlingsstrategi som fanns för 24 år sedan fortfarande existerar i Stockholm. «