I förra veckan skakades många läkare av att fyra poliser hämtade en läkare på hennes arbetsplats vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Kvinnan var anhållen i fyra dygn före häktningsförhandlingarna. Under den tiden visste de flesta väldigt lite, och rykten spreds. Kvinnan häktades på fredagen, på sannolika skäl misstänkt för dråp, vilket kan ge fängelse i upp till tio år.
Det rör sig om ett fall med en prematur flicka som efter några månaders vård, inte bedömdes kunna överleva, varför respiratorbehandling avslutades. Därefter följde flera timmars palliativ vård. Det är denna vård som åtalet gäller.
Åklagaren anser att överläkaren vid barnintensiven på Astrid Lindgrens barnsjukhus har gett alldeles för höga doser av morfin och tiopental i syfte att avsluta flickans liv. Åklagaren spekulerar till och med om att detta skulle handla om ett så kallat barmhärtighetsmord.
Det är oerhört viktigt att en utredning som denna sker på ett grannlaga sätt. Kritik kan riktas mot det sätt som både polis och åklagare hanterat det här fallet på. Var det nödvändigt att hämta läkaren på sjukhuset framför kollegor, patienter och anhöriga? Var det nödvändigt att häkta läkaren? Det har gått ett halvår sedan händelsen inträffade, och man har haft god tid på sig att utreda, samtidigt som läkare har fortsatt att arbeta som vanligt.
Fallet väcker många frågor och stor oro i sjukvården. Det handlar dels om vad som gäller vid avslutande av livsuppehållande behandling, dels om vad som gäller vid vård i livets slutskede, palliativ vård. Hanterar vi detta på ett korrekt sätt?
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vi arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet samt så långt som möjligt utforma vården i samråd med patienten, eller anhöriga. Socialstyrelsens allmänna råd om livsuppehållande åtgärder i livets slutskede från 1992 ger viss vägledning. Läkare ska så långt möjligt behandla och bota. När det inte kan uppnås ska sjukvården ge palliativ behandling. Det är den medicinskt ansvariga läkaren som fattar beslut om att avstå från eller avsluta livsuppehållande behandling. Dessa råd är nu under omarbetning av Socialstyrelsen. Svensk förening för anestesi och intensivvård, SFAI, tog 2006 fram riktlinjer om att avstå från eller avbryta behandling inom svensk intensivvård. Riktlinjerna är avsedda att vara till stöd och vägledning för läkare vid ställningstagande till optimal behandlingsstrategi inom intensivvården. De innehåller också vägledning för hur olika praktiska situationer kan hanteras för att vården ska bli optimal när behandlingen övergår från att vara kurativ till att vara palliativ. Riktlinjerna är inte juridiskt bindande men bygger på dokument från Socialstyrelsen, Socialdepartementet och på etiska riktlinjer från Svenska Läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund och vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Detta fall visar sig inte handla primärt om avslutande av livsuppehållande åtgärder, utan om den palliativa vården. Socialstyrelsen gjorde 2001 en kunskapsöversikt om smärta i livets slutskede som kan användas som vägledning i frågor som rör läkemedelsbehandling i palliativ vård.
Finns det brister i riktlinjerna och finns det ett behov av tydligare vägledning från arbetsgivaren och Socialstyrelsen?
Läkarförbundet har under veckan haft kontakt med både Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting, för att vi snarast ska se över vilka behov som finns. Många läkare fattar dagligen svåra beslut som kan vara livsavgörande för patienterna. Allmänheten måste kunna känna stor tilltro till svensk sjukvård. Läkare måste också kunna vara trygga i att de handlar på ett sätt så att de inte behöver vara oroliga för att en behandling ska kunna leda till åtal.
Denna speciella händelse har upprört och oroat många. Alla händelser i vården där det finns oklarheter måste utredas noggrant. För detta krävs kompetens om de speciella förhållanden som finns i vården. Socialstyrelsen är en från vården oberoende tillsynsmyndighet, och de har den expertis som krävs för att utreda liknande fall. Polisen saknar denna kunskap.
För en säker vård krävs att vi tar personligt ansvar, och eftersom vi ställs inför svåra situationer varje dag måste granskning och tillsyn göras med stor kompetens.
Risken att bli åtalad för en behandlingssituation hotar att lamslå hela vården och leda till att patienter i palliativ vård hädanefter inte får den smärtlindring och ångestdämpning som de har rätt att få.
