Ofta är den medicinska forskningens kvalitet beroende av närheten till den kliniska vardagen. För att forskningen ska nå goda resultat måste hela vårdkedjan finnas med. Läkarförbundet är emot att forskningsfinansiering centraliseras i för stor utsträckning. Risken är då att den patientnära forskningen missgynnas och att bara de största forskarkonglomeraten favoriseras. I ett framtida finansieringssystem för klinisk forskning behöver därför medel finnas disponibla hos forskarkompetenta verksamhetschefer och nära patienterna.
Historien lär oss att många betydelsefulla upptäckter gjorts av små forskargrupper, ett skäl till varför sjukvårdshuvudmännen fortsatt bör ha stort inflytande över forskning och utveckling. Det är ofta lokalt som det finns kännedom om personer med nyskapande forskningsidéer.
I sammanhanget är det viktigt komma ihåg att utan landstingsinflytande över FoU och ALF-medel riskerar vi att dela upp sjukvård och forskning än mer än vad som redan skett.

I slutbetänkandet »Klinisk forskning – Ett lyft för sjukvården« läggs förslag fram som tveklöst skulle föra den kliniska forskningen framåt. Enstaka förslag behöver emellertid dryftas och förtydligas. Först är det viktigt att slå fast att det föreslagna åtgärdsprogrammet för klinisk forskning explicit måste gälla all sjukvård, från primärvård till högspecialiserad vård. Förutom de i utredningen föreslagna åtgärderna måste det också till en tydligare breddsatsning för att öka intresset för klinisk forskning bland sjukvårdspersonalen. Fler unga läkare måste helt enkelt fås intresserade av att vilja satsa på egen forskning.
Allra viktigast för svensk klinisk forskning – för att åter kunna hävda sig internationellt – är att förbättra möjligheterna för unga läkare att forska. Forskningsanknytningen såväl i grundutbildning som i läkarnas AT och ST måste öka, och tydliga karriär­vägar måste inrättas redan under grund­utbildningen.
Studenterna måste ges möjlighet att prova på forskning utan att drabbas ekonomiskt. En förlängning av AT och ST på grund av forskning får inte skjuta upp löneutvecklingen. Viktigt är att forskarutbildningen målstyrs och att hög kvalitet premieras, snarare än hög hastighet.
I utredningen saknas konkreta förslag på hur antalet kombinationstjänster ska kunna utökas, inte minst viktigt när vården nu blir allt mer konkurrensutsatt. Det krävs också en tydlig reglering av hur dessa tjänster utformas.
Vi önskar en förändrad hållning inom vården, som tillåter viss överbemanning av sjukvårdspersonal för att frigöra forskningstid vid klinikerna.
Förslaget om att bilda universitetsmedicinska centra (UMC) välkomnas av förbundet. Men ytterligare konkretion om vad förslaget innebär behövs. Olika förvaltningsformer vid olika orter skulle exempelvis kunna innebära svårigheter vid fördelningen av medel. Det behöver även klargöras vad som händer om ett bolag skulle upplösas. Varken patienter eller studenter får riskera att hamna i kläm.

Utredningen föreslår att universitetssjukhusen ska kunna begränsa sjukvårdsuppdraget så att »vanlig« sjukvård bedrivs vid en annan enhet. Uppdelningen av patienter kan te sig enkel, men detta får inte innebära att forskningen begränsas till enbart högspecialiserad vård. Det är väl så angeläget att »beforska« även enklare folksjukdomar, som patienter ur det dagliga akutflödet. Vid en eventuell bolagisering av UMC är det viktigt att anställningsvillkoren inte försämras. Likaså att arbetsgivaransvaret är klarlagt. Dagens regler om offentlighet och sekretess måste också garanteras. Detsamma gäller studentinflytandet.
Om UMC drivs utanför nuvarande förvaltning vill Läkarförbundet ha kvar sakkunnigbedömning vid tillsättning av specialisttjänster.
I utredningen finns en otydlighet om vilka delar av de medicinska fakulteterna som ska ingå i universitetsmedicinska centra. Utredaren anser att det är en fråga för de enskilda lärosätena.
Om inte alla delar av de medicinska fakulteterna överförs till UMC riskerar övergången att skapa medicinska restfakulteter med kringskurna möjligheter och oklar status. Vid en omorganisation bör därför hela universitetssjukhusvården, inklusive delar av primärvården, slås samman med samtliga medicinska fakulteter, så att arbetsgivaransvar, ekonomiskt ansvar, strategi och planeringsansvar tydligt tillfaller UMC, anser förbundet.

På Läkarförbundets webbplats i ‹ http://www.lakarforbundet.se › kan du läsa hela remissvaret på utredningen (SOU 2009:43).