För några veckor sedan efterlyste Cecilia Widegren, Moderaternas gruppledare i socialutskottet, en nationell handlingsplan mot bristen på vårdpersonal. Om socialministern väljer att ta fram en handlingsplan är det önskvärt att det också ingår en analys av hur den befintliga vårdpersonalen skulle kunna använda sin arbetstid mer effektivt.
Dagens tunga administrativa uppgifter orsakar nämligen ett ineffektivt utnyttjande av tid och resurser inom vården. Vad som behövs är fler medarbetare som avlastar vårdpersonalen så att läkare och sjuksköterskor kan använda sin tid till att göra rätt saker. I dag används alltför mycket läkartid åt att exempelvis sortera provsvar, söka remissvar, skriva intyg, jaga platser, arbeta med registreringar och mycket annat som i sin myckenhet söndrar värdefull tid med patienterna.
Oerhört mycket tid och energi går åt till att försöka få inkompatibla datasystem att kommunicera med varandra. Vardag för många läkare är ständiga ut- och inloggningar i olika IT-system under samma arbetspass. När ska vi få ett användarvänligt IT-system i vården?
Administrationen inom vården är en växande koloss som stjäl orimligt mycket tid från patienterna. Studier visar att läkare och sjuksköterskor ägnar mindre än halva arbetstiden åt patienten. Ett förhållande som knappast gynnar patientsäkerheten.
Svensk hälso- och sjukvård rankas ofta högt när det gäller medicinsk kvalitet. När det gäller tillgänglighet hamnar vi dock långt ner. Vad detta beror på finns det många olika åsikter om. Dålig organisation, för lite resurser, för dålig logistik, för lite kundorientering, läkarna har för lite patienttid med mera. Många kliniker och vårdcentraler har försökt att lösa problemen och lyckats arbeta bort köer och skapa hög tillgänglighet.
De som inte känner vårdens vardagsverklighet så bra kan lätt förledas tro att om vi bara utbildade fler läkare skulle vi lösa tillgänglighetsproblemet. Denna förenklade teori vädras i denna veckas »Uppdrag granskning«.
I programmet hävdas att Läkarförbundet varit drivande i att hålla igen intaget till läkarutbildningen så att löneutvecklingen hålls uppe.
Att Läkarförbundets inflytande är så stort att vi lyckats lura regeringen och andra beslutsfattare att inte öka antalet utbildningsplatser är inte trovärdigt. Faktum är att antalet läkare har ökat markant under de senaste decennierna. År 1970 hade Sverige cirka 7 000 läkare. Det innebar en läkare på 770 invånare. Fyrtio år senare har vi cirka 33 400 läkare som motsvarar en läkare per 277 invånare. En nästan trefaldig ökning av antalet läkare på bara fyra decennier.
Under 1990-talet hände något som dramatiskt förändrade villkoren. Då minskade andelen hälso- och sjukvårdspersonal med cirka 15 procent. Vårdbiträden försvann, undersköterskor och läkarsekreterare minskade i antal, samtidigt som antalet läkare och sjuksköterskor fortsatte att öka. Rationaliseringarna under 1990-talet ledde till att den personal som tidigare svarade för mycket av det administrativa arbetet kraftigt reducerades eller helt försvann.
Regeringen uppmärksammade förändringen och gav 1999 Socialstyrelsen uppdraget att analysera omfattningen av det administrativa arbetet i hälso- och sjukvården. Slutsatsen blev att det är nödvändigt med ändamålsenlig patientdokumentation samtidigt som det är viktigt att identifiera och förändra de moment i vården som är onödiga. Även om frågan utreddes för tio år sedan har väldigt lite hänt.
I december 2008 kom en rapport från Centerpartiet som också tar upp problemet med minskad patienttid. Här sägs bland annat att en anledning till brister i tillgänglighet och effektivitet är att läkares och sjuksköterskors tid i alltför stor utsträckning används till annat än direkt patientarbete.
Mindre krångel i vården skulle ge både ekonomiska vinster, förbättrad arbetsmiljö och större fokus på patienten.
Landstinget i Östergötland har räknat ut att 1,5 miljoner arbetstimmar kan omvandlas från administration till patientvård om man jobbar lite smartare. Omräknat motsvarar det arbetsinsatsen hos cirka 18 000 sjuksköterskor och läkare under ett år.
Administrationen har blivit ett ostyrigt fenomen i sjukvården. Revisorerna som är satta att granska effektiviteten i landstingen kan nog inte annat än att hålla med.
