Förordningarna som gör att läkare kan undantas från allmän anställningstrygghet har spelat ut sin roll och bör avskaffas. Det finns inte längre skäl att undanta någon grupp på arbetsmarknaden från trygghetssystemen som ska gälla alla.
Den ena otidsenliga regleringen är en lag (1982:764) som anger att det i skälig omfattning ska finnas läkare med specialistkompetens som tjänstgör en begränsad tid på upplåtna enheter. En sådan läkare kan anställas tills vidare för en tid av högst sex år.
Den andra är en förordning (1998:1518) som möjliggör att ST-läkare vid enheter för grundläggande utbildning kan anställas tidsbegränsat i högst sex månader, utöver den beräknade tiden för att uppnå specialistkompetens.
Särregleringarna möjliggör att läkare på uni­versi­tets­­sjukhusen efter årtionden på samma arbetsplats kan stå utanför LAS, ett förhållande som måste betecknas som extremt på den svenska arbetsmarknaden. Undantagen från normal anställningstrygghet har motiverats med önskemål att åstadkomma rotation av läkare mellan undervisningsenheter och övriga sjukvården. Men erfarenheterna visar att tidsbegränsade, otrygga anställningsförhållanden snarare motverkar benägenheten att söka sig till annan ort och anställning. Det är dessutom en illusion att tro att en bra utbildningsmiljö kan bygga på dåliga anställningsvillkor.
Osäker anställningsform har negativa konsekvenser för individen. Det påverkar bedömningen av ens kreditvärdighet och därmed möjligheten att få bolån. Undersökningar har visat att de allra flesta, och akademiker i synnerhet, avvaktar med familjebildning tills de har fått tillsvidareanställning. Visstidsanställda har dessutom inte samma förankring på arbetsplatsen och därmed sämre möjligheter att påverka sin arbetssituation, även om anställningarna varar i många år. Forskare vid det numera nedlagda Arbetslivsinstitutet har slagit fast att system med en stor del tidsbegränsade anställda konserverar rådande strukturer och gör det svårare att förankra förändringar och förnya. Några arbetsgivarorganisationer, eller i regel deras lobbyorganisationer, hävdar att yngre på arbetsmarknaden har lågt intresse av tillsvidare­anställningar.
Detta är en myt. Tillsvidareanställning står högt på deras önskelista. »Yngre« läkare är dessutom en helt annan kategori än det som i normalfallet menas med unga på arbetsmarknaden. En ST-läkare är i regel mellan 30 och 40 år, och han eller hon kan ha upp­emot tio års arbetslivserfarenhet.
När särregleringarna infördes såg sjukvårdsorganisationerna och därmed arbetsmarknaden annorlunda ut. I dag har bland annat sammanslagningar medfört att alla sjukhus i ett område kan ingå i »koncernen« universitetssjukhuset. Flytt till annat sjukhus kan därmed innebära att man fortfarande rör sig inom samma universitetssjukhus. Regionbildning innebär dessutom att sjukvårdspersonal ofta är anställd inom regionen med förlagd tjänstgöring till bestämd sjukvårdsenhet. Det gör det än mera ologiskt att tillämpa särreglering för anställda som har sin placering på vissa sjukhus.
Tiderna har dessutom förändrats. Tanken på läkaren som allmännytta som kan tvångsförflyttas efter behov är förlegad. Samhället har utvecklats och kartan måste anpassas till verkligheten.

Under senare år har huvudmännen och läkar­föreningarna på universitetsorterna kommit överens om att göra viktiga undantag från tillämpning av förordningarna om tidsbegränsade anställnings­former, vilket i sig är mycket positivt. Det har medfört att de allra flesta läkare numera erbjuds tills­vidareanställning. I vissa delar tillämpas dock fortfarande den särskilda lagstiftningen.
Läkarförbundet har flera gånger uppvaktat Social­departementet om att ta bort särregleringarna. Vad behövs mera för att bli av med dessa reliker?