Adekvat varningsinformation är avgörande för att skydda patienten mot skadliga och livshotande medicinska åtgärder. Det som vanligen är medicinskt rekommenderat kan bli en dödsdom om det finns speciella faktorer som är okända för behandlande läkare.
Överkänsligheter, en allvarlig och ovanlig diagnos eller en avgörande behandling kan vara sådana faktorer. Dessa kan vara konstaterade, men inte ha dokumenterats eller presenterats på ett tillräckligt strukturerat sätt.
Vi närmar oss ett läge där möjligheterna att strukturera information i journaler är så goda att våra IT-stöd förhållandevis enkelt skulle kunna konstrueras så att en varningssignal genereras i de fall användaren behöver ha särskild uppmärksamhet på informationen. Det skulle exempelvis kunna vara förskrivning av ett problematiskt läkemedel.
Ämnesomsättningssjukdomar, behandlingar med antikoagulantia eller cytostatika, transplantationer samt pacemaker är alla exempel på faktorer som kan ha avgörande betydelse för ordinationen, men som inte alltid är uppenbara om inte informationen presenteras på ett relevant sätt vid ordinationsögonblicket.
Varningsinformationen i dagens journalsystem är helt otillräcklig. Ofta ges den i form av otillgänglig fritext. Många gånger är inte ens varningar för läkemedelsöverkänslighet kopplade till förskrivnings­situationen.

Om vi inte känner till patientens särskilda förutsättningar finns också andra risker. Exempelvis kan det röra sig om nedsatt njurfunktion vid tillförsel av röntgenkontrast, metallföremål i kroppen vid magnetkameraundersökning eller luftvägshinder vid intubation.
Ofta informerar patienten själv. Av olika skäl sker det dock inte alltid. Att det fortfarande sker skador och dödsfall för att vi inte har rätt information vid rätt tillfälle för att kunna fatta rätt beslut måste betecknas som ett fatalt misslyckande.
Varningsinformation är en påtaglig patientsäkerhetsfråga. Hanteringen av denna information är i högsta grad en verksamhetsfråga. Det gäller exempelvis hur varningsinformationen ska presenteras i IT-stödet. Men också hur denna information kopplas till rätt risksituationer och presenteras med rimlig nivå av allvar vid rätt tillfälle.
I de fall det finns tydliga förslag på alternativ handläggning bör det också framgå.
Framför allt måste vi undvika alltför frekventa varningar som riskerar leda till att uppmärksam­heten trubbas av. Detta skulle kunna få konsekvenser för de gånger varningarna är avgörande för patientens liv. Varningen behöver således signalera styrkan i allvaret, riskens dignitet.
De största problemen är inte av teknisk art. Utmaningarna ligger framför allt i att förtydliga vad som är medicinskt motiverat att varna för – och att koppla dessa varningar till rätt situationer. Men också att erhålla kunskap om hur den enskilde klinikern ska tolka och agera utifrån varningarna.

Hösten 2008 föreslogs en uppdatering av den struktur och presentation av varningsinformation som gällt sedan 1982. I praktiken finns den antagna strukturen tekniskt sett bara införd i Nationell patientöversikt. Denna har dock inte börjat spridas på allvar ännu. Innan den finns införd i vårdens system kan systemen inte heller förmedla varningarna.
Läkarförbundet anser att struktur och tekniska lösningar inte räcker. Det kommer att krävas ett engagerat deltagande från verksamheten för att diskutera detaljer kring användning och anpassningar av arbetsrutiner för att öka patientsäkerheten med de möjligheter som finns i dag.
Arbetet behöver synkroniseras på nationell nivå, där standardiseringar av informationsmängderna pågår.
Vi anser att varje huvudman behöver organisera lokala arbetsgrupper och dessutom involvera organisationer med nationell täckning som till exempel Social­styrelsen, SKL, Läkemedelsverket och Svenska Läkaresällskapet.
Det kommer också att behövas ett nationellt kompetenscentrum för att hantera frågeställningar baserade på medicinsk evidens, till exempel om en viss riskfaktor verkligen innebär ett allvarligt hot mot patienten och i så fall hur.
I en skrivelse till Socialdepartementet efterlyser Läkarförbundet det arbete som behövs. Den nationella samordningen är nödvändig även för att koppla samman det svenska och internationella arbetet för att skapa lösningar som kan följa patienten utanför landets gränser.
Läkarförbundet anser det vara dags att driva arbetet med kraft och sätta upp tydliga tidgränser. Hoten mot patientsäkerheten vi nu påtalat är oacceptabla och måste åtgärdas.