I en ledare i Läkartidningen (LT 43/2009) tog vi upp en av sjukvårdens verkliga nyckelfrågor: den framtida försörjningen i fråga om goda ledare och chefer. Hur ett professionellt ledarskap i vården kan säkras. Då nämndes också att förbundet börjat ett projekt under namnet »Chef i vården« i syfte att kartlägga läkare med chefsbefattningar, liksom kårens syn på chefsrollen. Kartläggningen – baserad på en webbenkät till 3 000 medlemmar – är i stort sett färdig.
Den negativ bild kring chefskapet som ofta framställs blir till viss del bekräftad. Både chefer och övriga medlemmar ser samtidigt mycket som är positivt med chefsuppdraget, exempelvis att det är stimulerande, utvecklande och ett viktig karriärsteg.
Nu går »Chef i vården« in i nästa fas. Förbundets centralstyrelse beslutade vid ett sammanträde i januari att bilda en intern arbetsgrupp som ska ta fram en strategi för det förbundspolitiska arbetet.
Det centrala underlaget blir resultatet av kartläggningen. Sannolikt bör gruppen även göra en kompletterande omvärldsanalys, bland annat ta reda på hur ledarskapet fungerar inom de nordiska ländernas sjukvårdssystem och hur systerorganisationerna arbetar med frågan. Även ledarskapet inom angränsade sektorer bör genomlysas.
Trängd ekonomi och marknadsorientering har fått många att tala om behov av en professionell ledning som medel att uppnå rationaliseringar och hög­re effektivitet.

När så de externa konsulternas era är över kanske vi kan få en bättre harmoni mellan strategiska visioner och verkligheten på golvet. Vi behöver prata om ledningsfrågor på vårt eget språk.
Utvecklingen mot mindre professionsinflytande i ledningen har dels varit politiskt styrd, dels framdriven av läkarkårens tveksamhet att ta sig an ledningen.
Många läkare vill att en läkare ska vara chef, helst någon annan än de själva. Samtidigt positionerar sig andra yrkesgrupper för att ta över ledningen.
I Norge och Sverige reformerades regleringen av ledningssystemen inom hälso- och sjukvården under 90-talet så att läkarnas inflytande minskade. De flesta andra västliga länder stärkte läkarnas ställning.
Resultatet i Norge är talande för utvecklingen. År 2001 var 90 procent av klinikcheferna i slutenvården läkare. Bara två år senare sjönk siffran till 67 procent.
I en avhandling från 2009 utvärderas effekterna av ledningsreformen i Norge år 1999,
då man gick ifrån en tvådelad ledning av kliniken, med både en läkare och en sjuksköterska, till att enbart ha en ledare. Det slogs uttryckligen fast att ledaren inte behövde vara läkare.
Den politiska intentionen var att få en »enhetlig ledning« genom hela sjukvården. Reformen beskrivs som en »pervertering« av offentlig styrning där politiker tror sig kunna lagreglera hur en chef ska vara.
Samma avhandling visar att läkare och sjuksköterskor har olika karriärlopp. Sjuksköterskorna har oftare formell ledarutbildning: 83 procent mot läkarnas 50 procent. De startar sin ledarkarriär tidigare än läkarna och har längre ledarerfarenhet när de blir verksamhetschefer.

Föga förvånande visade det sig att läkare blir chefer först när de anses vara »bästa läkaren« i gruppen. Hur de utövar ledarrollen är också olika.
Sjuksköterskorna lägger ned fler timmar per vecka på administration än läkarna, 38 timmar mot läkarnas 27 timmar. Läkarna å sin sida ägnar 20 timmar per vecka åt kliniskt arbete. Det innebär en väsentlig skillnad i arbetstid. Läkarnas arbetstid ligger runt 50 timmar i veckan medan sjuksköterskorna ligger kring 39 timmar.
Vad en förbundsstrategi i ledarskaps- och chefsfrågan ska innehålla blir arbetsgruppens sak att bestämma. Några områden måste dock beaktas. Ett sådant rör den fackliga servicen till medlemmar som är eller ska bli chefer. Ett annat område förbundet bör driva är att underlätta för läkare att axla en ledarskaps- eller chefsroll. Ett tredje område gäller hur vi bättre sprider goda exempel om ledarskap inom förbundet.
»Chef i vården« visar vilken vikt förbundet lägger vid vårdens ledarskap. Genom ett öppet arbetssätt hoppas vi att »Chef i vården« stärker dialogen inom förbundet i en mycket angelägen sjukvårdspolitisk fråga.