I förra veckan beslutade chefsåklagare Peter Claeson att åtala en läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus för dråp på ett spädbarn. Åtalet bygger på de rättsmedicinska och medicinska utredningar som gjorts, men också på vittnesmål från personer som var närvarande i anslutning till att barnet avled.
Åklagaren säger sig kunna bevisa att läkaren gav en tre månader gammal flicka narkosmedlet tiopental i en så hög dos att det orsakade flickans död. Några timmar tidigare hade respiratorbehandling avslutats och flickan som fötts 15 veckor för tidigt var döende i sviter av svåra hjärnskador. Det var vid rättsmedicinsk obduktion som höga koncentrationer av narkosmedlet upptäcktes.
I mars 2009 häktades läkaren, misstänkt för dråp på spädbarnet. Hon släpptes efter tre dagar, men misstankarna kvarstod. Efter en uppriven debatt i massmedia hoppade dåvarande åklagare Elisabeth Brandt av som förundersökningsledare.
Läkarens advokat Björn Hurtig underkänner åtalet och har begärt att åklagaren ska göra en ny utredning. Enligt honom finns ett par vittnen från sjukhuset som inte stöder åklagarens påståenden. Och den höga dosen tiopental är en gåta för den åtalade läkaren, på samma sätt som för alla andra.
Advokaten begär att åklagaren ska göra en vertikal revision, alltså att blodanalysen systematiskt gås igenom till tiden för blodprovstagningen för att kontrollera om det gjorts några fel på vägen till resultatet.

Från och med den dramatiska häktningen – då polis plötsligt hämtade henne på arbetsplatsen – har läkaren varit avstängd från kliniskt arbete. Att hanteringen av fallet dröjt nästan ett år är under all kritik. Det borde ha skötts på ett bättre sätt och börjat i rätt ända, det vill säga att ansvarig brottsutredare först inhämtat medicinsk sakkunskap av Socialstyrelsens experter.
I somras utredde till slut Socialstyrelsen fallet. De medicinskt sakkunniga drog slutsatsen att Astrid Lindgrens barnsjukhus inte begått något fel i den palliativa vården av barnet, utan att den skett i enlighet med praxis grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Vad utredningen vid sidan av detta inte kunde förklara var de höga koncentrationerna av tiopental i blodprovet. Läkemedlet fanns över huvud taget inte dokumenterat i flickans journal. De höga värdena har dock ifrågasatts. Blodprovet togs först tre veckor efter flickans död.
Självklart kan det förekomma brott i sjukvården som överallt annars. Och brottsmisstankar som lyder under allmänt åtal ska utredas av polis och åklagare. Men om åklagaren inledningsvis låtit Socialstyrelsens utreda händelseförloppet ur ett me­dicinskt perspektiv hade mycket vunnits.
Hela förfarandet och hemlighetsmakeriet runt utredningen skapade en helt onödig oro inom sjukvården, eftersom det varit oklart, ibland rent spekulativt, vad fallet faktiskt handlade om. En osäkerhet drabbade i högsta grad vårdpersonalen vid sjukhuset, i synnerhet läkarens närmaste kollegor. Journalister och opinionsbildare började också ifrågasätta hur vårdpersonalen skötte vården av patienter i livets slutskede. På vissa privata bloggar har spekulationerna drivits så långt att de lett till hätska och hotfulla angrepp på läkaren. Ingen ska dömas i förhand. Naturligtvis kommer vi att stötta vår medlem under denna svåra tid, samtidigt som den juridiska processen måste få ha sin gång.

Hela händelsen är naturligtvis mycket tragisk för alla inblandade. Inte minst för föräldrarna som miste sin dotter. Bäst vore förstås om grund för åtal inte fanns. I rådande läge kan det dock uppfattas som en positiv aspekt att den juridiska processen i alla fall påbörjats, även om det ännu inte fastställts något datum för förhandling vid Solna tingsrätt. Det har varit en lång väntan i ovisshet.
Vad förundersökningen nu tydligt visar är att det handlar om en specifik händelse och inte om vårdens gällande praxis för palliativ vård som många först befarade. Tillsammans måste vi inom vården nu återställa de förskjutningar i praxis som processen eventuellt lett fram till, samtidigt som vi håller i minnet att rättsprocessen inte handlar om vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet vid vård i livets slutskede, eller hur sådan vård ska bedrivas.
Det handlar inte heller om rutinerna för avslutande av livsuppehållande behandling. Åtalet är en straffrättslig fråga.