Gerhard Larsson är regeringens särskilde utredare med uppdrag att reformera missbruks- och beroendevården. Han har kartlagt och analyserat ett antal problemområden. Innan han lägger fram sina förslag till regeringen vill han pröva sina tankar genom att bjuda in till bred diskussion.
Över 60 instanser har fått svara på diskussionspromemorian om ansvar och tvång i den svenska missbruks- och beroendevården. Två frågor är centrala i promemorian. Vem ska ansvara för vad? När och hur ska tvångsinsatser användas?
Läkarförbundet håller med Gerhard Larsson om att det delade ansvaret mellan kommuner och landsting för missbruks- och beroendevården är ett problem. Han presenterar tre tänkbara modeller till förändring.
Den första modellen bygger vidare på dagens delade ansvar, men tydliggör kommunens respektive landstingets åtagande i lag. I den andra modellen samlas ansvaret för missbruks- och beroendevården hos kommunen. I den tredje får landstinget huvudmannaskapet.
Genom åren har otaliga utredningar och förslag försökt att lösa problemen med det delade huvudmannaskapet. Bland annat har det handlat om lagstiftning om samverkan, stimulansmedel, ansvarsgaranti, och så vidare. En del har genomförts, men problem kvarstår.

Fördelarna med ett samlat huvudmannaansvar framstår enligt Läkarförbundet gans­ka tydligt. Samtidigt är en omorganisation både tids- och resurskrävande. Risken finns att fokus flyttas från andra viktiga områden som rekrytering av läkare och annan kompetent personal, metodutveckling och avveckling av ineffektiva metoder, brist på utvärdering och forskning, tillgänglighet med mera.
I det här skedet är det svårt att ta bestämd ställning till vilken av de tre modellerna som bäst löser problemen. Men om kommande betänkande föreslår en huvudman torde landstingskommunalt huvudmannaskap vara att föredra. Främsta skälet är att missbruks- och beroendevården blivit mer medicinskt inriktad. De som söker vård har ofta också en utbredd samsjuklighet med psykiska sjukdomar. En nackdel är att det sociala perspektivet försvagas.
Att kommunerna fortfarande skulle ha ansvar för boende, sysselsättning och försörjning måste vara en utgångspunkt.
Helt avgörande för ett mer samlat huvudmannaskap hos landstinget är tillskott av resurser till hälso- och sjukvården; dessutom måste personalförsörjningen klaras av.
Primärvården och psykiatrin är redan i dag hårt belastade. Allmänmedicin och psykiatri är stora bristspecialiteter. En konsekvensanalys måste göras om nya uppgifter ska tillföras.
För att locka till sig och behålla specialister måste det till åtgärder. Staten och huvudmännen måste satsa på rekryterings-, utbildnings- och fortbildningsinsatser. En ökad satsning på forskning och utveckling kan vara ett sätt att rekrytera och behålla yngre läkare.

Den andra frågan som Larsson vill ha synpunkter på rör tvångsvården. Utredningens utgångspunkt är att missbruks- och beroendevård ska vara frivillig. Vård utan samtycke ska ges endast i undantagsfall.
Utredningen anger tre motiv till att kartlägga och analysera tvångsvården. För det första har ansökningarna enligt LVM successivt minskat. Om minskningen fortsätter kan lagen snart ha spelat ut sin roll.
Det andra motivet är att målgrupperna för LVM respektive LPT har glidit ihop, då ett stort antal personer med missbruks- eller beroendeproblem också har psykisk sjukdom. Det tredje skälet är att personer med samsjuklighet inte får sina totala vård­behov tillgodosedda på ett adekvat sätt inom vare sig LVM eller LPT.
Läkarförbundet instämmer i att tvångslagarna LVM och LPT är alltför detaljerade och inte tillräckligt anpassade till dagens förhållanden. Allt som utredningen belyser talar för att lagstiftningen behöver reformeras. Inte minst för att öka rättssäkerheten och bättre tillgodose vårdbehoven. Det gäller särskilt för grupper med samsjuklighet, men också för att samspelet mellan tvångsvård och den fortsatta vården ska förbättras.
Läkarförbundet kan se fördelar med att föra samman de båda tvångslagarna, särskilt om en större del av missbruksvården läggs under landstinget som huvudman. Vi vill dock ytterligare överväga frågan och återkomma med synpunkter när slutbetänkandet läggs i november.